Vänsterns ”kulturella vändning” var under 1990-talet en omdiskuterad fråga både i Sverige och internationellt. Termen kulturell vändning härstammar från den amerikanska sociologen Nancy Fraser som skrivit att det västerländska radikala tänkandet under de senaste decennierna tagit en kulturell vändning. Hon menar att det inte längre är ekonomiska frågor som står i centrum för dem som kallar sig radikala vänstermänniskor. I stället för att tala om exploatering och omfördelning talar dessa idag om identitet och rätten till olikhet. Fraser hävdar att en alltför ensidig ekonomism har ersatts av en lika ensidig kulturalism.[1]

Den debatt som utspann sig mellan Nancy Fraser och genusteoretikern Judith Butler är av stor relevans för alla som intresserar sig för feministisk politik, queeraktivism och antirasism. I den ofta citerade artikeln ”Bara kulturellt?” tar Butler upp anklagelsen mot nya sociala rörelser som ”bara kulturella”.[2] Detta härrör sig från påståendet om att en enad och progressiv vänster måste återvända till en materialism som är grundad på en objektiv analys av klass. Denna analys utgår i sin tur från en stabil distinktion mellan materiellt och kulturellt liv. Distinktionens beklagliga återuppståndelse är enligt Butler del i en taktik som går ut på att förknippa nya sociala rörelser med det bara kulturella och därmed med sekundära frågeställningar. Att klandra nya sociala rörelser för deras vitalitet är enligt Butler samma sak som att vägra inse att vänsterns framtid måste bygga på rörelser som stimulerar demokratiskt deltagande. Alla försök att påtvinga sådana rörelser enighet utifrån bör enligt Butler ses som ett slags elitism, avsedd att skapa hierarkier och stridigheter, för dessa försök kommer att skapa just sådana fraktionsbildningar som kritikerna hävdar har uppstått genom andra än dem själva.

Butler menar att nostalgin efter en falsk och exkluderande enighet hör samman med ett nedvärderande av det kulturella. Detta sammanhänger med en ny sexuell och social konservatism inom vänstern. Medan klasskamp och kampen mot rasism betraktas som ekonomiskt inriktade och feministisk kamp som stundtals ekonomisk och stundtals kulturell, betraktas queeraktivism inte bara som kulturell kamp, utan dessutom som själva sinnebilden för den ”bara kulturella” inriktning som sociala rörelser fått.

Jag ansluter mig i denna artikel till Butlers argumentation om att vår samtida feministiska och vänsterinriktade politik måste bygga på sociala rörelser som stimulerar demokratiskt deltagande eftersom stora grupper bestående av kvinnor, icke-heterosexuella, icke-könsnormativa samt rasifierade grupper ställs utanför beslutsfattande. Det demokratiska underskottet har ökat i takt med den skandinaviska politikens högervridning och uppkomsten av aggressivt rasistiska partier i Danmark, Norge och Sverige. Den liberala falangen inom borgerlig politik har förvisso också en agenda för jämställdhet och mångfald, men det rör sig oftast om en ytlig omfördelning av liberalt inriktad välfärd inom medelklassen. På samma sätt handlar den liberala mångkulturalismen om en ytlig omfördelning av respekten för existerande identiteter bland existerande grupper, påpekar Fraser.[3] Det socialistiska projektet är till skillnad från det liberala inriktat på en grundlig omstrukturering av produktionsförhållandena, som enligt Frasers tankemodell på sikt också utplånar differentieringen mellan olika sociala grupper. Det kan också undanröja vissa former av misskännande, hävdar hon.[4]

Den socialistiska analys som idag sätter sitt hopp till enbart ekonomisk omfördelning av kapital och erkännande av missgynnade grupper borde komplettera sin genusanalys med en queer förståelse av genus och sexualitet. Var finns analysen av butchiga flator, feminina bögar, sexradikaler och transpersoner? Kommer de enbart tack vare en ekonomisk omfördelning att erkännas och inkluderas i en förvisso socialistisk, men fortfarande heteronormativ stat? Som socialistisk queerfeminist tror jag inte att den radikala genusanalysen blir en automatisk biprodukt av en mer solidarisk fördelningspolitik, även om en generös ekonomisk politik förstås skapar bättre förutsättningar för queer politik. Därför måste den moderna vänsterpolitiken ha en mer inkluderande agenda där antiheterosexism och antirasism måste vara lika grundläggande som solidarisk fördelningspolitik. Detta innebär inte att klasskampen därmed skulle sakna betydelse. Tvärtom, men vår samtid kräver en förståelse av ett klassbegrepp som också definieras genom genus, sexualitet och rasifieringsstrukturer.

Sociologen Zygmunt Bauman påpekar att det för tillfället dominerar två sätt ”att tänka vänster”. Version ett utgår från en revision av vad vi skulle kunna kalla vänsterns historiska arv i syfte att ”uppdatera” det, vilket enligt Bauman innebär en anpassning till högerns aktuella politiska program.[5] Han nämner Tony Blairs New Labour som innebar en aktiv anpassning till thatcherismens politiska tänkande. Version två söker enligt Bauman i det politiska landskapet efter tankar och idéer den politiska högern har ratat och förkastat som oanvändbara. Sedan byggs den politiska agendan utifrån dessa rester. Bortom dessa två versioner finner Bauman ytterligare en mer hoppingivande väg, som inte ska uppfattas som någon ny ”tredje” väg eller en politik bortom vänster-höger-skalan. Det handlar om två antaganden som är ”direkt härledda ur en för vänstern specifik uppfattning om mänsklighetens villkor, strävan och ofullbordade möjligheter”.[6] Bauman talar om en självmedveten och oblyg vänster som inte behöver be om ursäkt för sin opposition mot huvudfåran. Det är en vänster som kommer att förbli i opposition mot den kapitalistiska ordningen och intar en hållning som bäst kan beskrivas som konstant kritisk. Han talar vidare om en demokratisk vänster som står för insikten om att arbetet med att skapa en värld som möjliggör mänsklig värdighet – alla människors värdighet – är oavslutat. Bauman slår också vakt om välfärdsstaten, ett globalt fokus och vill (som så många av oss) se ett slut på nyliberalismen, men inte ens han ser de feministiska, antirasistiska och queeraktivistiska sociala rörelsernas betydelse för vänsterpolitiken.

Därför kan frågan ställas huruvida vänster-höger-skalan är av betydelse för feministisk och queeraktivistisk politik? Feminism och queeraktivism uppträder i vänster- och högertappning och uppfattas ofta som tvärpolitiska snarare än specifikt vänster- eller högerpolitiska. Jag hävdar att vänster-höger-skalan är av betydelse för både feminism och queeraktivism. För queeraktivismens del gjordes skillnaden mellan liberal och vänsterqueer synlig i antologin The Material Queer (1996)[7]. På omslaget fanns en röd triangel i ställer för en rosa och budskapet var tydligt: den röda queera analysen är inte att förväxla med den liberala.

På samma sätt kan queeraktivismens relation till feminismen diskuteras. Det finns de som anser att feminism och queeraktivism inte har några nämnvärda beröringspunkter och sedan finns vi som anser att queeraktivismen har allt att vinna på genom samarbetet med feminister. På samma sätt har feminismen allt att vinna på genom samarbetet med queeraktivister. I uppsatsen ”Mot egna objekt” citerar Judith Butler Richard Goldstein som i en artikel i The Village Voice varnade för den antifeminism som utvecklats när konservativa homosexuella fått ledande positioner inom queerrörelsen:

Den värsta dumheten som konservativa homosexuella begår är att strunta i den viktigaste alliansen för homosexuella. Det är bandet mellan queera och feminister. Det är inte förvånande att den homosexuella högern förbiser denna möjlighet. Det pojkgänget är inte bara manligt, utan maskulinistiskt. Även om de aldrig skulle drömma om att synas iklädda läder, dyrkar homoborgarna den sexuella hierarki som bär upp manlig makt.[8]

Den queerfeministiska politik, som införlivat queeraktivismen i sig genom att fokusera på genusvariationer (butchflator, feminina män, transpersoner, intersexuella), icke-stabila identiteter och på feministisk sexradikalism, är också en del av en solidarisk vänsterpolitik. Låt mig precisera tankegången: den antiheterosexistiska, antirasistiska och antikapitalistiska politiken är vår tids vänsterpolitik. Liberala och socialistiska feminister har i allt väsentligt olika traditioner. Det finns också gemensamma nämnare men liberal feminism och socialistisk feminism bygger på skilda analyser. Den liberala feminismens analys håller sig inom den ram Nancy Fraser kallar affirmativ.[9] Det rör sig om en analys av jämställdhet, mångfald och omfördelning av resurser inom den redan existerande liberala välfärdsstaten. Grundtanken är att samhället i stort sett är bra, men kräver vissa justeringar. I detta åtgärdspaket ingår även jämställdhet och mångfald. Den liberalfeministiska analysen är inriktad på individualism, individuella rättigheter och har ofta karaktären av en ”frimarknadsfeminism”, det vill säga en feminism som saknar kritisk förståelse av kapitalism. Den socialistiska feministiska modellen är med Frasers ord transformativ och inriktad på en grundlig omstrukturering av produktionsförhållandena.[10] Den socialistiska feminismen betonar en solidarisk och generös fördelningspolitik, strukturella förklaringsmodeller och framhåller att den feministiska politiken måste kritisera patriarkala, kapitalistiska och rasistiska strukturer samtidigt som den måste uppmärksamma kvinnors olika och skiftande positioner i dessa strukturer. Det som varit svårast att inlemma i denna analys är den strukturella heterosexism som inte alltid givits samma status som en grundläggande social struktur utan snarare betraktats som något sekundärt.

Att ha föreställningar om feministisk politik är en sak, att delta i praktisk feministisk politik är en annan fråga. Många feminister har oroat sig över den växande klyftan mellan feministisk teori och praktik samtidigt som det glädjande nog också finns många beröringspunkter. Därför var det med en försiktig optimism som jag den 30 september 2003 läste ett e-postmeddelande till feminister i Sverige från den före detta vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där hon talade om att hon från och med nu ställde sin riksdagsplats till den feministiska rörelsens tjänst för ”att du som feminist, genom mig, ska kunna delta i debatter, ställa frågor till regeringens ministrar, lägga förslag på lagändringar och tvinga de etablerade partierna att ta ställning i feministiska nyckelfrågor”.[11] Detta blev startskottet till den feministiska organisering i Sverige som senare skulle kallas Feministiskt initiativ. Många undrade hur det kunde komma sig att ett feministiskt parti bildades i Sverige som av många både inrikes och utrikes uppfattas som ett jämställdhetens underland? Svaret är att just därför att Sverige är ett starkt feministland hade feminister självförtroende nog att våga ta steget, men det blev en skumpig färd som inte är slut än.

Feminismen hade populariserats och medialiserats i Sverige under 1990-talet då en ny generation feminister började verka i medierna. I mitten av 1990-talet bildades de så kallade stödstrumporna, en feministisk påtryckargrupp som genom sin slogan ”hela lönen, halva makten” hotade att bilda ett feministiskt parti om inte alla riksdagspartier skulle varva sina listor enligt modellen ”varannan damernas”. Den gången blev det inget parti, men idén blev hängande i luften. Under tiden lyfte Gudrun Schyman vänsterpartiet till en framgångsrik socialistisk och feministisk politisk aktör i svensk politik. Runt 2000 förklarade de flesta svenska riksdagspartier sig som feminister med ett undantag för moderaterna och kristdemokraterna. Även den dåvarande statsministern och ordföranden för det socialdemokratiska partiet, Göran Persson, förklarade sig som feminist.

Med tanke på den allmänna feministiska politiska yran under det tidiga 2000-talet kan det te sig förvånande att Gudrun Schyman 2003 nödgades konstatera att feminismen inte fick ett tillräckligt utrymme i den traditionella partipolitiken. Sagt och gjort, den grupp kvinnor som skulle bilda Feministiskt initiativ, började träffas under 2004 för att den 4 april 2005 officiellt lansera det nya politiska initiativet.

Grundtanken med ett feministiskt initiativ är att alla feminister i ett parlament lämnar sina partier och bildar ett eget feministiskt initiativ. Det handlar med andra ord om direkt aktion som ska se till att ett sådant initiativ från allra första början befinner sig i maktens centrum och följaktligen kan använda sig av de faciliteter som ett parlament kan erbjuda. Det demokratiska i ett feministiskt initiativ kan förstås diskuteras med tanke på att ledamöterna i världens parlament är framröstade i allmänna val av väljarna. Deras mandat inte är knutet till person utan till ett parti. Hur vi än ser på själva grundidén med ett feministiskt initiativ visade det sig att ingen, förutom Gudrun Schyman, var beredd att lämna sitt parti och bli en så kallad politisk ”vilde” i riksdagen. Schyman valde att behålla sin riksdagsplats trots att vänsterpartiet hänvisade till att om en ledamot lämnar ett parti borde hon eller han också lämnar sin riksdagsplats.

När Feministiskt initiativ så kom ut ur garderoben den 4 april 2005 hade projektet förberetts i cirka 8 månader. I backspegeln var förberedelsetiden alldeles för kort med tanke på att projektet saknade startkapital, organisation och framför allt skolade politiker. Med undantag för Gudrun Schyman kom de övriga medlemmarna från den feministiska sociala rörelsens olika delar. Alla delade inte heller idén om ett parlamentariskt parti utan hade hellre velat utveckla en folkbildande feministisk koalition som skulle fungera av en politisk påtryckargrupp. Själva organisationsformen och ambitionerna med verksamheten ställde oss inför tre möjligheter. För det första fanns det en idé om ett politiskt parti, för det andra om en feministisk koalition som skulle bli både folkbildande och en radikal politisk aktör. Det tredje alternativet var att bilda en kvinnopolitisk grupp som skulle arbeta för specifikt kvinnopolitiska frågor. Resultatet kan sägas vara en summa av dessa tre alternativ. Feministiskt initiativ blev en feministisk koalition som ställde upp med en egen lista i riksdags- och kommunalval 2006 samtidigt som Feministiskt initiativ också hade ambitionen att bli en ny och betydelsefull politisk aktör i det svenska samhällslivet. Organisationen av verksamhet utgick, och utgår, från oavlönat och ofinansierat folkrörelsearbete som är ett tungt uppdrag för medlemmarna vid sidan av vanligt lönearbete.

Inledningsvis var stämningen på topp. Det nya partiet togs emot med entusiasm. Den muntra stämningen varade dock endast i någon vecka. När Sveriges Television i maj 2005 visade dokumentärfilmen Könskriget, som senare också visats i norsk television, vände sig både offentligheten och medierna mot feminismen i allmänhet och Feministiskt initiativ i synnerhet. Dokumentären skildrade arbetet mot kvinnovåld inom ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) och visade sig vara ett starkt tendentiöst inlägg i en antifeministisk debatt. Könskriget hade strängt taget inget med Feministiskt initiativ att göra, men den visade sig vara en rik källa till allehanda citat som gav medierna anledning att bokstavligen starta ett könskrig mot feministerna.

Stämningen blev än mer obehaglig när mediedrevet mot mig personligen startades av ett par avhoppade medlemmar från Feministiskt initiativ. Till slut fattade jag beslutet att lämna både styrelsen och det aktiva politiska arbetet inom Feministiskt initiativ hösten 2005. Då var det nästan ett år kvar till riksdagsvalet. Feministiskt initiativ fortsatte sitt arbete i stark politisk motvind. De feministiska frågorna försvann från den svenska politiska agendan och Feministiskt initiativ fick knappt någon möjlighet att föra ut sitt budskap i medierna. Feminismen försvann inte från Sverige som en aktiv social rörelse, men den försvagades och blev tystare i svensk parlamentarisk politik. Det tidigare 2000-talets feministiska entusiasm var som bortblåst.

Den feministiska teorins och politikens problem, som jag ser det, är en hegemonisk feminism som känner sig mest bekväm med att minnas och uppmärksamma sina vita, heterosexuella medelklassrötter. Hegemoni innebär, som den italienske marxisten Antonio Gramsci lärt oss, att den dominerande gruppen har alla förutsättningar att härska över de domäner de identifierat som sina. Detta gäller feminismen i lika hög grad som allt annat. I Feministiskt initiativ var detta mycket tydligt, även om hegemonin utmanades och sedermera omförhandlades av medlemmarna. I mediediskussionerna både före, under och efter de olika mediedreven kring Feministiskt initiativ vädrade några ex-medlemmar ur den hegemoniska gruppen sin bedrövelse över att se feminismen förvanskad och förvandlad till något oigenkännligt. Skulden gavs feminismens minoriteter, vilka ansågs förolämpa och exkludera majoriteten. I själva verket hade det varit hög tid att ägna sig åt kritisk självreflektion över den egna positionen. Vad ett liv som en vit, heterosexuell medelklasskvinna innebär är en relevant och viktig fråga att ställa, såväl ur ett strukturellt som ur ett individuellt perspektiv. Kort sammanfattat innebär det en mängd sociala privilegier som icke-vita, icke-heterosexuella och arbetarklassfeminister inte har.

Sexualpolitiken är ett av de viktigaste områden i feministisk teori och praktik. Även om sexualitet häftigt debatterades på 1960- och 1970-talet och lesbiska feminister på olika sätt utmanade heterosexuella feministers oproblematiserade syn på heterosexualitet, så började man först på 1980-talet på allvar fördjupa den feministiska kunskapsteoretiska och politiska förståelsen av heterosexualitet som en självklar (och därmed osynlig) förståelseram. Centrala texter i denna diskussion på 1980-talet var Adrienne Richs och Monique Wittigs analyser av den feministiska teorins kopplingar till det heterosexuella imperativet. Det var på många sätt tragiskt att behöva vara med om den uppblossande striden mellan heterosexuella och icke-heterosexuella feminister i Feministiskt initiativ. Striden utspelades sig i medierna, men det var inte medierna som skapade konflikten. Statsvetaren Maud Eduards, som i flera böcker studerat feministisk politik, drar i sin senaste bok Kroppspolitik: Om Moder Svea och andra kvinnor följande slutsats:

Min tolkning är att Rosenberg blev en katalysator för en uppdämd och aggressiv antifeminism (inklusive homofobi). Som obestämbar, kvinna, men utan traditionellt kvinnliga attribut blev hon en provokation. Hon lever lesbiskt, anser att kön är social och politisk konstruktion samt verkar som professor inom fältet queerforskning. Genom sin hållning – privat, politiskt och professionellt – blev hon sinnebilden av en kvinna som tar avstånd från män och manligt tolkningsföreträde. Dessutom är hon invandrad från Finland. Min tolkning är att det är riskfyllt att utmana den gemensamma förståelsen av svenskhet som ett heterosexuellt, naturligt och harmoniskt könsprojekt mellan infödda. Rosenberg talar emot på samtliga punkter och gestaltar därmed en antinationell kroppspolitik. För det fick utstå veckor av påhopp, trakasserier och även dödshot. [12]

Den feministiska politiken borde omfatta alla de grupper och individer som marginaliseras på grund av genus och drabbas av olika former av fobiskt våld. Den dominerande gruppen kan inte ensam sätta agendan och bestämma vad som viktigast i den feministiska politiken. Detta innebär också att genus inte alltid är den främsta utgångspunkten för analysen. Ett förhållningssätt som endast inriktar sig på heterosexuellt inriktad jämställdhet i hemmen och på arbetsplatserna förvanskar feminismens nutidshistoria genom att sudda ut den radikala feministiska sexualpolitiken, genom att marginalisera den antirasistiska feminismen och genom att reducera genus till ”givet” biologiskt kön.

Det finns stora ideologiska skillnader mellan feminister i synen på genus, sexualitet, patriarkal makt, relationerna till fadersideologierna socialismen och liberalismen, samlevnad och familj, kapitalism och fördelningspolitik, jämställdhet och feministiska utopier. Detta omöjliggör inte samarbetet, men kravet på feministisk konsensus döljer existerande konflikter. På samma sätt inrymmer den politiska vänsterskalan en mängd olika inriktningar och utopier som inte behöver blunda för existerande konflikter, men som dock har all anledning att försöka samtala med varandra. Den indiska feministen Chandra Talpade Mohanty har formulerat en feminism utan gränser. Det är dock inte samma sak som en gränslös feminism. Det är en feminism som erkänner att gränser har många innebörder och att gränser mellan nationer, rasifieringsprocesser, klasser, sexualiteten och rörelsehinder är reella. En feminism, och därmed ett politiskt arbete för social rättvisa, bör ske över dessa gränser, men inom ramen för den solidaritet som de sociala rörelser, vilka länge arbetat med dessa frågor, arbetat fram.

Feminismens äldsta frågor berör sexualitet, vänskap, samlevnad och familj. Det är känsliga frågor som upprör många. Äktenskaps- och partnerskapsutredningen föreslog nyligen att även två kvinnor och två män ska kunna ingå äktenskap. Även socialister tycks ha glömt sitt radikala arv. 1800-talets socialistiska arbete för sexuell frihet var framför allt riktad på en kritik av familjen och statliga institutioner. En nutida feministisk frihetsteori måste utvecklas ur en sådan kritik. En av urtexterna i den socialistiska feminismens arkiv är Friedrich Engels i ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” (1884). För Engels är kvinnans underordnade ställning en konsekvens av samhällets ägandeformer och ekonomiska organisation. Engels betraktade kvinnans fångenskap i det monogama äktenskapet och underordning under mannen som en konsekvens av det kapitalistiska samhället. I hans utopi skulle kvinnans ställning förändras när samhällets ekonomiska förutsättningar förändrades.

Men räcker Engels förklaring till att förklara kvinnans underordning? I såväl Karl Marx och Friedrich Engels texter är kvinnan sekundär. Även om en mer demokratisk fördelningspolitik med all säkerhet skulle förbättra kvinnors situation skulle den verkligen också lyckas förändra det heterosexistiska normsystemet? Alexandra Kollontaj formulerade sina idéer om kamratkärlek i form av ett brev till ung arbetarkvinna 1923. Kollontaj kritiserade då den borgerliga kärleken som i sin legaliserade form konserverar kärleken mellan könen. I samma anda hade socialisten Clara Zetkin och anarkisten Emma Goldman verkat före Kollontaj. Hos dessa tre kvinnor var dock det sociala intresset överordnat kvinnofrågan eftersom arbetarklassens frigörelse också skulle leda till kvinnans frigörelse.

1970-talets kritik av den obligatoriska och institutionaliserade heterosexuella kärnfamiljen var massiv. I den socialistiska traditionen har arbetet alltid varit den centrala kategorin, men både socialistiska och anarkistiska feminister förstod tidigt kopplingen mellan ekonomiska strukturer och organisationen av familjen. Familjekonstellationen började nu alltmer förstås som en ideologi i den marxistiske teoretikern Louis Althussers anda. Även om Althusser saknade genusperspektiv förklarade han hur en social struktur (bestående av tankar, praktiker, värderingar och trosföreställningar) genom att neutralisera och osynliggöra förklarar olika maktsystem som ”naturliga”. Hur skulle vi annars kunna förklara att generation efter generation gör samma slags ”individuella” val i fråga om yrke, livsstil och familj? Det ironiska i sammanhanget är att det liberalerna kallar ”fritt val” visar sig vara en tydlig struktur.

Feministiskt initiativ presenterade en samlevnadsbalk vars poäng var att juridiska och ekonomiska kontrakt mellan människor ska vara skilda från kärleksförklaringar. Förslaget gällde därmed inte enbart heterosexuella familjer utan andra former av samlevnad: syskon, kollektiv, skilda föräldrar, samkönade par, polyamorösa relationer etc. Tanken var att staten ska sköta sitt uppdrag att hjälpa människor med gemensam ekonomi till en ekonomiskt och juridiskt trygg situation. Reaktionerna på förslaget blev våldsamma. Deckarförfattaren Liza Marklund, tillika skribent i Aftonbladet och medförfattare till boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (2005) betraktade Feministiskt initiativs förslag som ”ett dårpippiförslag” som fick andra feminister att verka normala:

Genom att kräva äktenskapets avskaffande visar de hur stolliga och världsfrånvända de egentligen är … det är ett gäng opraktiska extremister som inte kommer att kunna hantera någon form av makt … Hur som helst: go girls! Jag kommer aldrig att rösta på er, men fortsätt gärna att toka er så att vi andra verkar lite normalare.[13]

Hur var det nu med budskapet i Marklunds bok om den särskilda plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra? Ett av mina starkaste minnen från tiden med Feministiskt initiativ är den påfallande frånvaron av feministisk solidaritet. Hur som helst, den feministiska politiker som öppet utmålar den heterosexuella kärnfamiljen som en förutsättning för produktionen av heterosexistisk genusideologi och ojämställdhet kan inte räkna med någon politisk framtid. Heterosexuell praktik är dock inte samma sak som heterosexuell norm. Det är de påtvingade strukturerna vi bör förhålla oss kritiskt till och låta dessa kritiska tankar materialiseras genom att verkställa dem politiskt. Det skulle onekligen underlätta kommunikationen om motståndarsidan begrep detta.

Den centrala frågan är hur feminismen kan fungera som ett politiskt projekt på ett sådant sätt att den både uppmärksammar och respekterar feministers inbördes olikheter utan att omedelbart marginalisera sina minoriteter? Det feministiska politiska projekt som lyckas sammanfatta och samla feminister till någon form av gemensam agenda, förena till synes oförenliga identiteter och skapa koalitioner är i sanning ett radikalt projekt därför att det skapar visioner och alternativ till den patriarkala ordningen. Jag är inte den enda som lockats av denna vision, men jag har också erfarenhet av svårigheterna att samlas kring det som av alla kan identifieras som det gemensamma och mest angelägna i feministisk politik.

Grundkonflikten i Feministiskt initiativ rörde sig, som jag ser det, om frågan huruvida feministisk politik i första hand handlar om kvinnor eller om radikal genuspolitik? Svaret är att feministisk politik handlar både om kvinnor och om radikal genuspolitik. Feminister kan organisera sig i egna organisationer och nätverk, i traditionella politiska partier, i olika sociala rörelser eller i ett eget politiskt parti. Om feminister väljer att starta ett feministiskt parti måste de ta ställning till följande punkter:

1) Vilka parlamentariska koalitioner och allianser ska de ingå i?

2) Hur ser relationen till feminismens minoriteter ut?

Den hegemoniska vita, heterosexuella medelklassfeminismen kan inte längre räkna med att leda feministiska organisationer på samma självklara sätt som hittills varit fallet. I den feministiska politiken och teorin diskuteras idag intersektionalitet, det vill säga hur olika sociala maktstrukturer som genus, klass, sexualitet och rasifiering förhåller sig till varandra och förstärker varandra. Lesbiska feminister och queerfeminister har länge ställt frågan om de icke-heterosexuella kvinnornas plats i feministisk politik. Postkolonialt inspirerade feminister problematiserar förhållandet mellan rasism, feminism och etnocentrism. Många feminister ur den hegemoniska gruppen i Feministiskt initiativ blev oroade över den breddning av kvinnopolitiska frågor som det intersektionella perspektivet medförde.

Den intersektionella diskussionen är både nödvändig och berikande. Den kan hjälpa oss att skapa koalitioner med både hbt-rörelsen (homo/bi/trans) och den antirasistiska rörelsen. I ett framgångsrikt feministiskt projekt måste vi idag undvika en alltför ensidig fokusering på genusfrågan för att inte missa förekomsten av flerfaldiga maktstrukturer. Men för en feminist innebär en intersektionell teoretisk och politisk analys, som jag ser det, att inte välja bort genusperspektivet där diskussionen om de övriga sektionerna får och ges allt större utrymme.

Kvinnorörelsens dilemma är att feminister i alltför hög grad varit inriktade på heterosexuell jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen. Därmed har förvisso ojämställda strukturer ifrågasatts, samtidigt som många feminister varit bundna till traditionella familjeideologier och patriarkala normer. Jag företräder åsikten att feminism är en fråga om radikal genuspolitik. Genus kan inte heller frikopplas från sexualitet, rasifiering, klass och nationalitet. Ingen ”blir” kvinna, för att ännu en gång citera Simone de Beauvoir, endast på grund av könstillhörighet. De ideologiska processer som skapar oss som människor har precis lika mycket att göra med sexualitet, klass och rasifieringsprocesser som med genus.

Därför marginaliseras även många män på grund av könsuttryck. Hudfärg, sexualitet och klass leder till könsrelaterat förtryck som i praktiken fungerar som den sexism som drabbar kvinnor. Vart jag än blickar ut i världen möter jag heterosexism, rasism och klassförtryck, vilka på ett otäckt sätt finns invävda i de sociala strukturerna. Vi har förvisso lagar, men kampen mot diskriminering är en så omfattande social process att den kräver betydligt större insatser och ett helt annat politiskt ledarskap än det vi hittills sett.

Feministisk politik måste tydligt ta avstånd från heterosexism, den måste vara antirasistisk och kapitalismkritisk. Jag talar inte heller om något universellt systerskap kvinnor emellan utan snarare om solidaritet och en tydligt ideologiskt inriktad feminism som bygger på frihetlig socialism. I denna feminism finns utrymme för alla som ställer upp på dess ideologiska premisser. Jag ställer mig bakom Chandra Talpade Mohantys vision om att ”vi måste formulera en rasifierad socialistisk feminism som noga uppmärksammar den globala kapitalismens specifika funktionssätt och diskurser; en socialistisk och feministisk kritik som fäster särskild vikt vid nationalitet och sexualitet samt vid de globaliserade ekonomiska, ideologiska och kulturella sammanflätningarna av maskuliniteter, femininiteter och heterosexualiteter i kapitalets jakt på vinst, ackumulation och dominans.”[14]

Till en sådan solidarisk feministisk politik räknar jag för det första den nya genuspolitik (The New Gender Politics) som Judith Butler formulerat.[15] Den uppmanar till att skapa koalitioner med olika sociala rörelser som arbetar med feministisk politik och queeraktivism. Butler placerar den nya genuspolitiken inom ramen för dessa rörelser, väl medveten om de spänningar som förekommer mellan och inom dem. Den solidariska feministiska politiken omfattar för det andra den antirasistiska feminismen som innebär avkolonisering, antikapitalistisk kritik och solidaritetspolitik. Mohanty talar om reflexiv solidaritet i stället för universellt systerskap. Även här betonas allianser med andra sociala rörelser som queerrörelsen, antirasistiska rörelser, fredsrörelsen och övriga folkrörelser. Det rör sig om en ömsesidighet, ansvarighet och gemensamma intressen som förutsättning för upprättandet av förbindelser mellan olika gemenskaper.[16] För det tredje ska feminister söka allianser med vänsterinriktade organisationer eftersom den liberala feminismen inte innebär någon grundläggande kritik av kapitalismen och följaktligen också saknar klassperspektiv. Mohanty varnar för en ”frimarknadsfeminism” som grundar sig i kapitalistiska värderingar som profit, konkurrens och ackumulation och koncentrerar sig enbart på ekonomisk ”jämställdhet” mellan könen. Uppkomsten av en konsumistisk och nyliberal feminism har bidragit till en feministisk politik som i huvudsak intresserar sig för kvinnors avancemang inom stat, näringsliv och industri.[17]

Syftet med feministisk politik är inte en liberal jämställdhet mellan heterosexuella kvinnor och män utan ett solidariskt samhälle. När jag nu önskar fördjupa diskussionen om feminism är det centralt att förstå att feministisk politik inte är ett politiskt perspektiv utan att feminism är den nya vänsterpolitiken. En solidarisk fördelningspolitik måste idag inbegripa en stark medvetenhet om heterosexistiska och rasistiska strukturer. I de skandinaviska länderna har vi sett en skrämmande utveckling med uppkomsten av högerextrema partier. Vad värre är har dessa partier fått politiskt inflytande i Danmark och Norge, och de är på väg att få allt större betydelse även i svensk politik. Med förenade koalitionskrafter måste vi arbeta för solidarisk framtid. Det är vårt enda hopp.