Att ha föreställningar om feministisk politik är en sak, att delta i praktisk feministisk politik är en annan fråga. Många feminister har oroat sig över den växande klyftan mellan feministisk teori och praktik samtidigt som det glädjande nog också finns många beröringspunkter. Därför var det med en försiktig optimism som jag den 30 september 2003 läste ett e-postmeddelande till feminister i Sverige från den före detta vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där hon talade om att hon från och med nu ställde sin riksdagsplats till den feministiska rörelsens tjänst för ”att du som feminist, genom mig, ska kunna delta i debatter, ställa frågor till regeringens ministrar, lägga förslag på lagändringar och tvinga de etablerade partierna att ta ställning i feministiska nyckelfrågor”.[11] Detta blev startskottet till den feministiska organisering i Sverige som senare skulle kallas Feministiskt initiativ. Många undrade hur det kunde komma sig att ett feministiskt parti bildades i Sverige som av många både inrikes och utrikes uppfattas som ett jämställdhetens underland? Svaret är att just därför att Sverige är ett starkt feministland hade feminister självförtroende nog att våga ta steget, men det blev en skumpig färd som inte är slut än.

Feminismen hade populariserats och medialiserats i Sverige under 1990-talet då en ny generation feminister började verka i medierna. I mitten av 1990-talet bildades de så kallade stödstrumporna, en feministisk påtryckargrupp som genom sin slogan ”hela lönen, halva makten” hotade att bilda ett feministiskt parti om inte alla riksdagspartier skulle varva sina listor enligt modellen ”varannan damernas”. Den gången blev det inget parti, men idén blev hängande i luften. Under tiden lyfte Gudrun Schyman vänsterpartiet till en framgångsrik socialistisk och feministisk politisk aktör i svensk politik. Runt 2000 förklarade de flesta svenska riksdagspartier sig som feminister med ett undantag för moderaterna och kristdemokraterna. Även den dåvarande statsministern och ordföranden för det socialdemokratiska partiet, Göran Persson, förklarade sig som feminist.

Med tanke på den allmänna feministiska politiska yran under det tidiga 2000-talet kan det te sig förvånande att Gudrun Schyman 2003 nödgades konstatera att feminismen inte fick ett tillräckligt utrymme i den traditionella partipolitiken. Sagt och gjort, den grupp kvinnor som skulle bilda Feministiskt initiativ, började träffas under 2004 för att den 4 april 2005 officiellt lansera det nya politiska initiativet.

Grundtanken med ett feministiskt initiativ är att alla feminister i ett parlament lämnar sina partier och bildar ett eget feministiskt initiativ. Det handlar med andra ord om direkt aktion som ska se till att ett sådant initiativ från allra första början befinner sig i maktens centrum och följaktligen kan använda sig av de faciliteter som ett parlament kan erbjuda. Det demokratiska i ett feministiskt initiativ kan förstås diskuteras med tanke på att ledamöterna i världens parlament är framröstade i allmänna val av väljarna. Deras mandat inte är knutet till person utan till ett parti. Hur vi än ser på själva grundidén med ett feministiskt initiativ visade det sig att ingen, förutom Gudrun Schyman, var beredd att lämna sitt parti och bli en så kallad politisk ”vilde” i riksdagen. Schyman valde att behålla sin riksdagsplats trots att vänsterpartiet hänvisade till att om en ledamot lämnar ett parti borde hon eller han också lämnar sin riksdagsplats.

När Feministiskt initiativ så kom ut ur garderoben den 4 april 2005 hade projektet förberetts i cirka 8 månader. I backspegeln var förberedelsetiden alldeles för kort med tanke på att projektet saknade startkapital, organisation och framför allt skolade politiker. Med undantag för Gudrun Schyman kom de övriga medlemmarna från den feministiska sociala rörelsens olika delar. Alla delade inte heller idén om ett parlamentariskt parti utan hade hellre velat utveckla en folkbildande feministisk koalition som skulle fungera av en politisk påtryckargrupp. Själva organisationsformen och ambitionerna med verksamheten ställde oss inför tre möjligheter. För det första fanns det en idé om ett politiskt parti, för det andra om en feministisk koalition som skulle bli både folkbildande och en radikal politisk aktör. Det tredje alternativet var att bilda en kvinnopolitisk grupp som skulle arbeta för specifikt kvinnopolitiska frågor. Resultatet kan sägas vara en summa av dessa tre alternativ. Feministiskt initiativ blev en feministisk koalition som ställde upp med en egen lista i riksdags- och kommunalval 2006 samtidigt som Feministiskt initiativ också hade ambitionen att bli en ny och betydelsefull politisk aktör i det svenska samhällslivet. Organisationen av verksamhet utgick, och utgår, från oavlönat och ofinansierat folkrörelsearbete som är ett tungt uppdrag för medlemmarna vid sidan av vanligt lönearbete.

Inledningsvis var stämningen på topp. Det nya partiet togs emot med entusiasm. Den muntra stämningen varade dock endast i någon vecka. När Sveriges Television i maj 2005 visade dokumentärfilmen Könskriget, som senare också visats i norsk television, vände sig både offentligheten och medierna mot feminismen i allmänhet och Feministiskt initiativ i synnerhet. Dokumentären skildrade arbetet mot kvinnovåld inom ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) och visade sig vara ett starkt tendentiöst inlägg i en antifeministisk debatt. Könskriget hade strängt taget inget med Feministiskt initiativ att göra, men den visade sig vara en rik källa till allehanda citat som gav medierna anledning att bokstavligen starta ett könskrig mot feministerna.

Stämningen blev än mer obehaglig när mediedrevet mot mig personligen startades av ett par avhoppade medlemmar från Feministiskt initiativ. Till slut fattade jag beslutet att lämna både styrelsen och det aktiva politiska arbetet inom Feministiskt initiativ hösten 2005. Då var det nästan ett år kvar till riksdagsvalet. Feministiskt initiativ fortsatte sitt arbete i stark politisk motvind. De feministiska frågorna försvann från den svenska politiska agendan och Feministiskt initiativ fick knappt någon möjlighet att föra ut sitt budskap i medierna. Feminismen försvann inte från Sverige som en aktiv social rörelse, men den försvagades och blev tystare i svensk parlamentarisk politik. Det tidigare 2000-talets feministiska entusiasm var som bortblåst.

Den feministiska teorins och politikens problem, som jag ser det, är en hegemonisk feminism som känner sig mest bekväm med att minnas och uppmärksamma sina vita, heterosexuella medelklassrötter. Hegemoni innebär, som den italienske marxisten Antonio Gramsci lärt oss, att den dominerande gruppen har alla förutsättningar att härska över de domäner de identifierat som sina. Detta gäller feminismen i lika hög grad som allt annat. I Feministiskt initiativ var detta mycket tydligt, även om hegemonin utmanades och sedermera omförhandlades av medlemmarna. I mediediskussionerna både före, under och efter de olika mediedreven kring Feministiskt initiativ vädrade några ex-medlemmar ur den hegemoniska gruppen sin bedrövelse över att se feminismen förvanskad och förvandlad till något oigenkännligt. Skulden gavs feminismens minoriteter, vilka ansågs förolämpa och exkludera majoriteten. I själva verket hade det varit hög tid att ägna sig åt kritisk självreflektion över den egna positionen. Vad ett liv som en vit, heterosexuell medelklasskvinna innebär är en relevant och viktig fråga att ställa, såväl ur ett strukturellt som ur ett individuellt perspektiv. Kort sammanfattat innebär det en mängd sociala privilegier som icke-vita, icke-heterosexuella och arbetarklassfeminister inte har.