Vänsterns ”kulturella vändning” var under 1990-talet en omdiskuterad fråga både i Sverige och internationellt. Termen kulturell vändning härstammar från den amerikanska sociologen Nancy Fraser som skrivit att det västerländska radikala tänkandet under de senaste decennierna tagit en kulturell vändning. Hon menar att det inte längre är ekonomiska frågor som står i centrum för dem som kallar sig radikala vänstermänniskor. I stället för att tala om exploatering och omfördelning talar dessa idag om identitet och rätten till olikhet. Fraser hävdar att en alltför ensidig ekonomism har ersatts av en lika ensidig kulturalism.[1]

Den debatt som utspann sig mellan Nancy Fraser och genusteoretikern Judith Butler är av stor relevans för alla som intresserar sig för feministisk politik, queeraktivism och antirasism. I den ofta citerade artikeln ”Bara kulturellt?” tar Butler upp anklagelsen mot nya sociala rörelser som ”bara kulturella”.[2] Detta härrör sig från påståendet om att en enad och progressiv vänster måste återvända till en materialism som är grundad på en objektiv analys av klass. Denna analys utgår i sin tur från en stabil distinktion mellan materiellt och kulturellt liv. Distinktionens beklagliga återuppståndelse är enligt Butler del i en taktik som går ut på att förknippa nya sociala rörelser med det bara kulturella och därmed med sekundära frågeställningar. Att klandra nya sociala rörelser för deras vitalitet är enligt Butler samma sak som att vägra inse att vänsterns framtid måste bygga på rörelser som stimulerar demokratiskt deltagande. Alla försök att påtvinga sådana rörelser enighet utifrån bör enligt Butler ses som ett slags elitism, avsedd att skapa hierarkier och stridigheter, för dessa försök kommer att skapa just sådana fraktionsbildningar som kritikerna hävdar har uppstått genom andra än dem själva.

Butler menar att nostalgin efter en falsk och exkluderande enighet hör samman med ett nedvärderande av det kulturella. Detta sammanhänger med en ny sexuell och social konservatism inom vänstern. Medan klasskamp och kampen mot rasism betraktas som ekonomiskt inriktade och feministisk kamp som stundtals ekonomisk och stundtals kulturell, betraktas queeraktivism inte bara som kulturell kamp, utan dessutom som själva sinnebilden för den ”bara kulturella” inriktning som sociala rörelser fått.

Jag ansluter mig i denna artikel till Butlers argumentation om att vår samtida feministiska och vänsterinriktade politik måste bygga på sociala rörelser som stimulerar demokratiskt deltagande eftersom stora grupper bestående av kvinnor, icke-heterosexuella, icke-könsnormativa samt rasifierade grupper ställs utanför beslutsfattande. Det demokratiska underskottet har ökat i takt med den skandinaviska politikens högervridning och uppkomsten av aggressivt rasistiska partier i Danmark, Norge och Sverige. Den liberala falangen inom borgerlig politik har förvisso också en agenda för jämställdhet och mångfald, men det rör sig oftast om en ytlig omfördelning av liberalt inriktad välfärd inom medelklassen. På samma sätt handlar den liberala mångkulturalismen om en ytlig omfördelning av respekten för existerande identiteter bland existerande grupper, påpekar Fraser.[3] Det socialistiska projektet är till skillnad från det liberala inriktat på en grundlig omstrukturering av produktionsförhållandena, som enligt Frasers tankemodell på sikt också utplånar differentieringen mellan olika sociala grupper. Det kan också undanröja vissa former av misskännande, hävdar hon.[4]

Den socialistiska analys som idag sätter sitt hopp till enbart ekonomisk omfördelning av kapital och erkännande av missgynnade grupper borde komplettera sin genusanalys med en queer förståelse av genus och sexualitet. Var finns analysen av butchiga flator, feminina bögar, sexradikaler och transpersoner? Kommer de enbart tack vare en ekonomisk omfördelning att erkännas och inkluderas i en förvisso socialistisk, men fortfarande heteronormativ stat? Som socialistisk queerfeminist tror jag inte att den radikala genusanalysen blir en automatisk biprodukt av en mer solidarisk fördelningspolitik, även om en generös ekonomisk politik förstås skapar bättre förutsättningar för queer politik. Därför måste den moderna vänsterpolitiken ha en mer inkluderande agenda där antiheterosexism och antirasism måste vara lika grundläggande som solidarisk fördelningspolitik. Detta innebär inte att klasskampen därmed skulle sakna betydelse. Tvärtom, men vår samtid kräver en förståelse av ett klassbegrepp som också definieras genom genus, sexualitet och rasifieringsstrukturer.

Sociologen Zygmunt Bauman påpekar att det för tillfället dominerar två sätt ”att tänka vänster”. Version ett utgår från en revision av vad vi skulle kunna kalla vänsterns historiska arv i syfte att ”uppdatera” det, vilket enligt Bauman innebär en anpassning till högerns aktuella politiska program.[5] Han nämner Tony Blairs New Labour som innebar en aktiv anpassning till thatcherismens politiska tänkande. Version två söker enligt Bauman i det politiska landskapet efter tankar och idéer den politiska högern har ratat och förkastat som oanvändbara. Sedan byggs den politiska agendan utifrån dessa rester. Bortom dessa två versioner finner Bauman ytterligare en mer hoppingivande väg, som inte ska uppfattas som någon ny ”tredje” väg eller en politik bortom vänster-höger-skalan. Det handlar om två antaganden som är ”direkt härledda ur en för vänstern specifik uppfattning om mänsklighetens villkor, strävan och ofullbordade möjligheter”.[6] Bauman talar om en självmedveten och oblyg vänster som inte behöver be om ursäkt för sin opposition mot huvudfåran. Det är en vänster som kommer att förbli i opposition mot den kapitalistiska ordningen och intar en hållning som bäst kan beskrivas som konstant kritisk. Han talar vidare om en demokratisk vänster som står för insikten om att arbetet med att skapa en värld som möjliggör mänsklig värdighet – alla människors värdighet – är oavslutat. Bauman slår också vakt om välfärdsstaten, ett globalt fokus och vill (som så många av oss) se ett slut på nyliberalismen, men inte ens han ser de feministiska, antirasistiska och queeraktivistiska sociala rörelsernas betydelse för vänsterpolitiken.

Därför kan frågan ställas huruvida vänster-höger-skalan är av betydelse för feministisk och queeraktivistisk politik? Feminism och queeraktivism uppträder i vänster- och högertappning och uppfattas ofta som tvärpolitiska snarare än specifikt vänster- eller högerpolitiska. Jag hävdar att vänster-höger-skalan är av betydelse för både feminism och queeraktivism. För queeraktivismens del gjordes skillnaden mellan liberal och vänsterqueer synlig i antologin The Material Queer (1996)[7]. På omslaget fanns en röd triangel i ställer för en rosa och budskapet var tydligt: den röda queera analysen är inte att förväxla med den liberala.

På samma sätt kan queeraktivismens relation till feminismen diskuteras. Det finns de som anser att feminism och queeraktivism inte har några nämnvärda beröringspunkter och sedan finns vi som anser att queeraktivismen har allt att vinna på genom samarbetet med feminister. På samma sätt har feminismen allt att vinna på genom samarbetet med queeraktivister. I uppsatsen ”Mot egna objekt” citerar Judith Butler Richard Goldstein som i en artikel i The Village Voice varnade för den antifeminism som utvecklats när konservativa homosexuella fått ledande positioner inom queerrörelsen:

Den värsta dumheten som konservativa homosexuella begår är att strunta i den viktigaste alliansen för homosexuella. Det är bandet mellan queera och feminister. Det är inte förvånande att den homosexuella högern förbiser denna möjlighet. Det pojkgänget är inte bara manligt, utan maskulinistiskt. Även om de aldrig skulle drömma om att synas iklädda läder, dyrkar homoborgarna den sexuella hierarki som bär upp manlig makt.[8]

Den queerfeministiska politik, som införlivat queeraktivismen i sig genom att fokusera på genusvariationer (butchflator, feminina män, transpersoner, intersexuella), icke-stabila identiteter och på feministisk sexradikalism, är också en del av en solidarisk vänsterpolitik. Låt mig precisera tankegången: den antiheterosexistiska, antirasistiska och antikapitalistiska politiken är vår tids vänsterpolitik. Liberala och socialistiska feminister har i allt väsentligt olika traditioner. Det finns också gemensamma nämnare men liberal feminism och socialistisk feminism bygger på skilda analyser. Den liberala feminismens analys håller sig inom den ram Nancy Fraser kallar affirmativ.[9] Det rör sig om en analys av jämställdhet, mångfald och omfördelning av resurser inom den redan existerande liberala välfärdsstaten. Grundtanken är att samhället i stort sett är bra, men kräver vissa justeringar. I detta åtgärdspaket ingår även jämställdhet och mångfald. Den liberalfeministiska analysen är inriktad på individualism, individuella rättigheter och har ofta karaktären av en ”frimarknadsfeminism”, det vill säga en feminism som saknar kritisk förståelse av kapitalism. Den socialistiska feministiska modellen är med Frasers ord transformativ och inriktad på en grundlig omstrukturering av produktionsförhållandena.[10] Den socialistiska feminismen betonar en solidarisk och generös fördelningspolitik, strukturella förklaringsmodeller och framhåller att den feministiska politiken måste kritisera patriarkala, kapitalistiska och rasistiska strukturer samtidigt som den måste uppmärksamma kvinnors olika och skiftande positioner i dessa strukturer. Det som varit svårast att inlemma i denna analys är den strukturella heterosexism som inte alltid givits samma status som en grundläggande social struktur utan snarare betraktats som något sekundärt.