Sexualpolitiken är ett av de viktigaste områden i feministisk teori och praktik. Även om sexualitet häftigt debatterades på 1960- och 1970-talet och lesbiska feminister på olika sätt utmanade heterosexuella feministers oproblematiserade syn på heterosexualitet, så började man först på 1980-talet på allvar fördjupa den feministiska kunskapsteoretiska och politiska förståelsen av heterosexualitet som en självklar (och därmed osynlig) förståelseram. Centrala texter i denna diskussion på 1980-talet var Adrienne Richs och Monique Wittigs analyser av den feministiska teorins kopplingar till det heterosexuella imperativet. Det var på många sätt tragiskt att behöva vara med om den uppblossande striden mellan heterosexuella och icke-heterosexuella feminister i Feministiskt initiativ. Striden utspelades sig i medierna, men det var inte medierna som skapade konflikten. Statsvetaren Maud Eduards, som i flera böcker studerat feministisk politik, drar i sin senaste bok Kroppspolitik: Om Moder Svea och andra kvinnor följande slutsats:

Min tolkning är att Rosenberg blev en katalysator för en uppdämd och aggressiv antifeminism (inklusive homofobi). Som obestämbar, kvinna, men utan traditionellt kvinnliga attribut blev hon en provokation. Hon lever lesbiskt, anser att kön är social och politisk konstruktion samt verkar som professor inom fältet queerforskning. Genom sin hållning – privat, politiskt och professionellt – blev hon sinnebilden av en kvinna som tar avstånd från män och manligt tolkningsföreträde. Dessutom är hon invandrad från Finland. Min tolkning är att det är riskfyllt att utmana den gemensamma förståelsen av svenskhet som ett heterosexuellt, naturligt och harmoniskt könsprojekt mellan infödda. Rosenberg talar emot på samtliga punkter och gestaltar därmed en antinationell kroppspolitik. För det fick utstå veckor av påhopp, trakasserier och även dödshot. [12]

Den feministiska politiken borde omfatta alla de grupper och individer som marginaliseras på grund av genus och drabbas av olika former av fobiskt våld. Den dominerande gruppen kan inte ensam sätta agendan och bestämma vad som viktigast i den feministiska politiken. Detta innebär också att genus inte alltid är den främsta utgångspunkten för analysen. Ett förhållningssätt som endast inriktar sig på heterosexuellt inriktad jämställdhet i hemmen och på arbetsplatserna förvanskar feminismens nutidshistoria genom att sudda ut den radikala feministiska sexualpolitiken, genom att marginalisera den antirasistiska feminismen och genom att reducera genus till ”givet” biologiskt kön.

Det finns stora ideologiska skillnader mellan feminister i synen på genus, sexualitet, patriarkal makt, relationerna till fadersideologierna socialismen och liberalismen, samlevnad och familj, kapitalism och fördelningspolitik, jämställdhet och feministiska utopier. Detta omöjliggör inte samarbetet, men kravet på feministisk konsensus döljer existerande konflikter. På samma sätt inrymmer den politiska vänsterskalan en mängd olika inriktningar och utopier som inte behöver blunda för existerande konflikter, men som dock har all anledning att försöka samtala med varandra. Den indiska feministen Chandra Talpade Mohanty har formulerat en feminism utan gränser. Det är dock inte samma sak som en gränslös feminism. Det är en feminism som erkänner att gränser har många innebörder och att gränser mellan nationer, rasifieringsprocesser, klasser, sexualiteten och rörelsehinder är reella. En feminism, och därmed ett politiskt arbete för social rättvisa, bör ske över dessa gränser, men inom ramen för den solidaritet som de sociala rörelser, vilka länge arbetat med dessa frågor, arbetat fram.

Feminismens äldsta frågor berör sexualitet, vänskap, samlevnad och familj. Det är känsliga frågor som upprör många. Äktenskaps- och partnerskapsutredningen föreslog nyligen att även två kvinnor och två män ska kunna ingå äktenskap. Även socialister tycks ha glömt sitt radikala arv. 1800-talets socialistiska arbete för sexuell frihet var framför allt riktad på en kritik av familjen och statliga institutioner. En nutida feministisk frihetsteori måste utvecklas ur en sådan kritik. En av urtexterna i den socialistiska feminismens arkiv är Friedrich Engels i ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” (1884). För Engels är kvinnans underordnade ställning en konsekvens av samhällets ägandeformer och ekonomiska organisation. Engels betraktade kvinnans fångenskap i det monogama äktenskapet och underordning under mannen som en konsekvens av det kapitalistiska samhället. I hans utopi skulle kvinnans ställning förändras när samhällets ekonomiska förutsättningar förändrades.

Men räcker Engels förklaring till att förklara kvinnans underordning? I såväl Karl Marx och Friedrich Engels texter är kvinnan sekundär. Även om en mer demokratisk fördelningspolitik med all säkerhet skulle förbättra kvinnors situation skulle den verkligen också lyckas förändra det heterosexistiska normsystemet? Alexandra Kollontaj formulerade sina idéer om kamratkärlek i form av ett brev till ung arbetarkvinna 1923. Kollontaj kritiserade då den borgerliga kärleken som i sin legaliserade form konserverar kärleken mellan könen. I samma anda hade socialisten Clara Zetkin och anarkisten Emma Goldman verkat före Kollontaj. Hos dessa tre kvinnor var dock det sociala intresset överordnat kvinnofrågan eftersom arbetarklassens frigörelse också skulle leda till kvinnans frigörelse.

1970-talets kritik av den obligatoriska och institutionaliserade heterosexuella kärnfamiljen var massiv. I den socialistiska traditionen har arbetet alltid varit den centrala kategorin, men både socialistiska och anarkistiska feminister förstod tidigt kopplingen mellan ekonomiska strukturer och organisationen av familjen. Familjekonstellationen började nu alltmer förstås som en ideologi i den marxistiske teoretikern Louis Althussers anda. Även om Althusser saknade genusperspektiv förklarade han hur en social struktur (bestående av tankar, praktiker, värderingar och trosföreställningar) genom att neutralisera och osynliggöra förklarar olika maktsystem som ”naturliga”. Hur skulle vi annars kunna förklara att generation efter generation gör samma slags ”individuella” val i fråga om yrke, livsstil och familj? Det ironiska i sammanhanget är att det liberalerna kallar ”fritt val” visar sig vara en tydlig struktur.

Feministiskt initiativ presenterade en samlevnadsbalk vars poäng var att juridiska och ekonomiska kontrakt mellan människor ska vara skilda från kärleksförklaringar. Förslaget gällde därmed inte enbart heterosexuella familjer utan andra former av samlevnad: syskon, kollektiv, skilda föräldrar, samkönade par, polyamorösa relationer etc. Tanken var att staten ska sköta sitt uppdrag att hjälpa människor med gemensam ekonomi till en ekonomiskt och juridiskt trygg situation. Reaktionerna på förslaget blev våldsamma. Deckarförfattaren Liza Marklund, tillika skribent i Aftonbladet och medförfattare till boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (2005) betraktade Feministiskt initiativs förslag som ”ett dårpippiförslag” som fick andra feminister att verka normala:

Genom att kräva äktenskapets avskaffande visar de hur stolliga och världsfrånvända de egentligen är … det är ett gäng opraktiska extremister som inte kommer att kunna hantera någon form av makt … Hur som helst: go girls! Jag kommer aldrig att rösta på er, men fortsätt gärna att toka er så att vi andra verkar lite normalare.[13]

Hur var det nu med budskapet i Marklunds bok om den särskilda plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra? Ett av mina starkaste minnen från tiden med Feministiskt initiativ är den påfallande frånvaron av feministisk solidaritet. Hur som helst, den feministiska politiker som öppet utmålar den heterosexuella kärnfamiljen som en förutsättning för produktionen av heterosexistisk genusideologi och ojämställdhet kan inte räkna med någon politisk framtid. Heterosexuell praktik är dock inte samma sak som heterosexuell norm. Det är de påtvingade strukturerna vi bör förhålla oss kritiskt till och låta dessa kritiska tankar materialiseras genom att verkställa dem politiskt. Det skulle onekligen underlätta kommunikationen om motståndarsidan begrep detta.

Den centrala frågan är hur feminismen kan fungera som ett politiskt projekt på ett sådant sätt att den både uppmärksammar och respekterar feministers inbördes olikheter utan att omedelbart marginalisera sina minoriteter? Det feministiska politiska projekt som lyckas sammanfatta och samla feminister till någon form av gemensam agenda, förena till synes oförenliga identiteter och skapa koalitioner är i sanning ett radikalt projekt därför att det skapar visioner och alternativ till den patriarkala ordningen. Jag är inte den enda som lockats av denna vision, men jag har också erfarenhet av svårigheterna att samlas kring det som av alla kan identifieras som det gemensamma och mest angelägna i feministisk politik.