En agenda för feministisk politik

Grundkonflikten i Feministiskt initiativ rörde sig, som jag ser det, om frågan huruvida feministisk politik i första hand handlar om kvinnor eller om radikal genuspolitik? Svaret är att feministisk politik handlar både om kvinnor och om radikal genuspolitik. Feminister kan organisera sig i egna organisationer och nätverk, i traditionella politiska partier, i olika sociala rörelser eller i ett eget politiskt parti. Om feminister väljer att starta ett feministiskt parti måste de ta ställning till följande punkter:

item4a3a

1) Vilka parlamentariska koalitioner och allianser ska de ingå i?

2) Hur ser relationen till feminismens minoriteter ut?

item4a3a1

Den hegemoniska vita, heterosexuella medelklassfeminismen kan inte längre räkna med att leda feministiska organisationer på samma självklara sätt som hittills varit fallet. I den feministiska politiken och teorin diskuteras idag intersektionalitet, det vill säga hur olika sociala maktstrukturer som genus, klass, sexualitet och rasifiering förhåller sig till varandra och förstärker varandra. Lesbiska feminister och queerfeminister har länge ställt frågan om de icke-heterosexuella kvinnornas plats i feministisk politik. Postkolonialt inspirerade feminister problematiserar förhållandet mellan rasism, feminism och etnocentrism. Många feminister ur den hegemoniska gruppen i Feministiskt initiativ blev oroade över den breddning av kvinnopolitiska frågor som det intersektionella perspektivet medförde.

Den intersektionella diskussionen är både nödvändig och berikande. Den kan hjälpa oss att skapa koalitioner med både hbt-rörelsen (homo/bi/trans) och den antirasistiska rörelsen. I ett framgångsrikt feministiskt projekt måste vi idag undvika en alltför ensidig fokusering på genusfrågan för att inte missa förekomsten av flerfaldiga maktstrukturer. Men för en feminist innebär en intersektionell teoretisk och politisk analys, som jag ser det, att inte välja bort genusperspektivet där diskussionen om de övriga sektionerna får och ges allt större utrymme.

Kvinnorörelsens dilemma är att feminister i alltför hög grad varit inriktade på heterosexuell jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen. Därmed har förvisso ojämställda strukturer ifrågasatts, samtidigt som många feminister varit bundna till traditionella familjeideologier och patriarkala normer. Jag företräder åsikten att feminism är en fråga om radikal genuspolitik. Genus kan inte heller frikopplas från sexualitet, rasifiering, klass och nationalitet. Ingen ”blir” kvinna, för att ännu en gång citera Simone de Beauvoir, endast på grund av könstillhörighet. De ideologiska processer som skapar oss som människor har precis lika mycket att göra med sexualitet, klass och rasifieringsprocesser som med genus.

Därför marginaliseras även många män på grund av könsuttryck. Hudfärg, sexualitet och klass leder till könsrelaterat förtryck som i praktiken fungerar som den sexism som drabbar kvinnor. Vart jag än blickar ut i världen möter jag heterosexism, rasism och klassförtryck, vilka på ett otäckt sätt finns invävda i de sociala strukturerna. Vi har förvisso lagar, men kampen mot diskriminering är en så omfattande social process att den kräver betydligt större insatser och ett helt annat politiskt ledarskap än det vi hittills sett.

Feministisk politik måste tydligt ta avstånd från heterosexism, den måste vara antirasistisk och kapitalismkritisk. Jag talar inte heller om något universellt systerskap kvinnor emellan utan snarare om solidaritet och en tydligt ideologiskt inriktad feminism som bygger på frihetlig socialism. I denna feminism finns utrymme för alla som ställer upp på dess ideologiska premisser. Jag ställer mig bakom Chandra Talpade Mohantys vision om att ”vi måste formulera en rasifierad socialistisk feminism som noga uppmärksammar den globala kapitalismens specifika funktionssätt och diskurser; en socialistisk och feministisk kritik som fäster särskild vikt vid nationalitet och sexualitet samt vid de globaliserade ekonomiska, ideologiska och kulturella sammanflätningarna av maskuliniteter, femininiteter och heterosexualiteter i kapitalets jakt på vinst, ackumulation och dominans.”[14]

”Den hegemoniska

Till en sådan solidarisk feministisk politik räknar jag för det första den nya genuspolitik (The New Gender Politics) som Judith Butler formulerat.[15] Den uppmanar till att skapa koalitioner med olika sociala rörelser som arbetar med feministisk politik och queeraktivism. Butler placerar den nya genuspolitiken inom ramen för dessa rörelser, väl medveten om de spänningar som förekommer mellan och inom dem. Den solidariska feministiska politiken omfattar för det andra den antirasistiska feminismen som innebär avkolonisering, antikapitalistisk kritik och solidaritetspolitik. Mohanty talar om reflexiv solidaritet i stället för universellt systerskap. Även här betonas allianser med andra sociala rörelser som queerrörelsen, antirasistiska rörelser, fredsrörelsen och övriga folkrörelser. Det rör sig om en ömsesidighet, ansvarighet och gemensamma intressen som förutsättning för upprättandet av förbindelser mellan olika gemenskaper.[16] För det tredje ska feminister söka allianser med vänsterinriktade organisationer eftersom den liberala feminismen inte innebär någon grundläggande kritik av kapitalismen och följaktligen också saknar klassperspektiv. Mohanty varnar för en ”frimarknadsfeminism” som grundar sig i kapitalistiska värderingar som profit, konkurrens och ackumulation och koncentrerar sig enbart på ekonomisk ”jämställdhet” mellan könen. Uppkomsten av en konsumistisk och nyliberal feminism har bidragit till en feministisk politik som i huvudsak intresserar sig för kvinnors avancemang inom stat, näringsliv och industri.[17]

Syftet med feministisk politik är inte en liberal jämställdhet mellan heterosexuella kvinnor och män utan ett solidariskt samhälle. När jag nu önskar fördjupa diskussionen om feminism är det centralt att förstå att feministisk politik inte är ett politiskt perspektiv utan att feminism är den nya vänsterpolitiken. En solidarisk fördelningspolitik måste idag inbegripa en stark medvetenhet om heterosexistiska och rasistiska strukturer. I de skandinaviska länderna har vi sett en skrämmande utveckling med uppkomsten av högerextrema partier. Vad värre är har dessa partier fått politiskt inflytande i Danmark och Norge, och de är på väg att få allt större betydelse även i svensk politik. Med förenade koalitionskrafter måste vi arbeta för solidarisk framtid. Det är vårt enda hopp.