item1

Anna Olovsdotter Lööv

Dragkingkulturen

item4a3a1

Det är sensommarkväll i Stockholm. Jag är på väg till gayklubben Tip Top på Sveavägen för att gå på min första dragkingtävling. Det är Pride 2003. Kvällens dragkingfest är utsåld. När jag kommer in på Tip Top är lokalen redan fylld av förväntansfulla tjejer, en del klädda i kostym och prydda med skägg och mustasch, andra är klädda i tunna sommarkläder. Det är varmt. Jag torkar bort svetten från överläppen som jag just målat med kajal.

Jag är doktorand i genusvetenskap och skriver min avhandling om dragkings och dragkingkultur. Avhandlingen och denna artikel är baserad på fältstudier och intervjuer med dragkings och andra som är aktiva inom dragkingkulturen i Sverige. Materialet är främst inhämtat under åren 2003-2006. Tävlingen på Tip Top var ett av de första dragkinguppträdanden jag såg. Kvällen gjorde stort intryck på mig och kan sägas utgöra början på den forskning som jag bedriver idag.

 

PeterKnutsonPaco1

 

Den första dragkingen som stiger upp på scenen är en rockabillykille som mimar till en Elvislåt. Han följs av en annan dragking, slående lik Jocke Berg, som framför en låt av Kent. Kvällens vinnare heter Paola. Hon uppträder som dragkingen Paco och kliver upp på scenen iklädd kalsonger. Mimande till Annie Lennox låt Why? lindar hon brösten, klär på sig en vit skjorta, ett par kostymbyxor och en slips. När de sista tonerna klingar ut står Paco färdigklädd på scenen. Publiken jublar.

Ett drygt halvår senare befinner jag mig på den feministiska kulturtidskriften bangs årliga 8 mars-fest. På scenen uppträder Svetlana and the Svet Shop Boiz. Svetlana, en östeuropeisk kvinna med Freddie Mercury-mustasch äntrar scenen. Vid sin sida har hon två läderbögar. De spänner musklerna och tittar trånande på varandra. De börjar sakta röra sig till Alla Pugatjovas 80-talshit Superman. I takt med att Svetlana sjunger ”I want to be your Superwoman” ställer sig läderbögarna på varsin sida om henne och kråmar sig.

 

AnkiBengtsonSvetlanaandtheSvetShopBoys1a1

 

Stockholm Pride och bangfesten är två tillfällen under de senaste åren som man har haft möjlighet att se dragkinguppträdanden. Det ena är ett hbtq-sammanhang (homo, bi, trans, queer) främst avsett för flator, det andra är en feministfest. Feminismen har alltsedan dragkingkulturens inledande skeden gått hand i hand med dragkingandet i Sverige. Dragkings är främst icke-heterosexuella kvinnor som iscensätter maskulinitet på en scen eller i mer vardagliga sammanhang såsom ute på gatan eller på queera flat/gayklubbar. På Qruiser, Nordens största virtuella mötesplats för hbtq-personer, finns många dragkings och en hel del dragkingklubbar. Qruiser har under åren utgjort en guldgruva för dragtips och möjligheter att komma i kontakt med dragkings på olika platser i Sverige.

 

Dragkingkultur som feministisk motståndskultur

I den här texten kommer jag att relatera dagens dragkingkultur till kvinnokulturen på 1970-talet. Det kanske inte känns helt självklart att dra paralleller mellan 2000-talets dragkingande och 1970-talets kvinnokultur. På ytan kan vara svårt att urskilja några gemensamma nämnare dem emellan. För vad har egentligen en stor brödhög på Malmö konsthall[1] gemensamt med en dragking-läderbög som uppträder inför 500 skrikande flator? Vad har uppvärderingen av kvinnors traditionella kulturella uttryck med upplösningen av kön att göra? Vad kan 1970-talets ”kvinnliga erfarenheter” ha gemensamt med 2000-talets iscensättningar av maskulinitet? Och varför ska de båda kulturerna egentligen jämföras? Jag menar att de kulturerna har flera relevanta beröringspunkter, trots att de på många sätt framstår som mycket olika.

Jag tolkar dragkingkulturen i Sverige som att den har en feministisk prägel. Dragkings uppträder ofta i feministiska sammanhang och dragkings definierar ofta både sig själva och sin praktik som feministisk. Jag ser dragkingande som en del av en feministisk motståndskultur. Gemensamt för dragkingkultur och kvinnokultur är att de är en form av sociala rörelser som på olika sätt ifrågasätter samhällets könsmaktsordning. I fokus för mitt resonemang står främst olika beröringspunkter mellan de två kulturerna. De specifika kulturernas olika exkluderingar av vissa frågor och grupper kommer inte att fördjupas just i detta sammanhang. Genom att undersöka dragkingkultur och kvinnokultur i relation till varandra kan jag belysa beröringspunkter och olikheter mellan dem och utforska kontinuitet och förändring i feministisk kulturpolitik.

DragkingdomofSweden1

 

DragkingdomofSweden2a

 

Dragkingandet kom till Sverige 1997, med två dragkings från London som uppträdde under Frigörelseveckan/Homofestivalen i Stockholm.[2] Med det sena 1990-talet svepte en våg av intresse för queer som teori och praktik in över Sverige. Intresset för dragkingande kan ses i ljuset av etablerandet av queer i Sverige. Det definitiva genombrottet kom när den svenska dokumentärfilmen Dragkingdom of Sweden sändes på SVT i augusti 2002.[3] I filmen berättar sex kvinnor om sin dragpraktik. Dragkingandet beskrivs som en praktik som tydliggör vardagens kön/genusskapande. Ett flertal av kungarna anser att dragkingandet har en politisk potential. Förklaringarna bygger till stor del på queerteoretikern Judith Butlers teorier om kön/genus som en performativ praktik. Kön/genus är något vi gör och genom att kön/genus är ett görande så kan det göras på olika sätt. Dragkingandet visar att alla, oavsett kropp, kan iscensätta maskulinitet.

Queerforskaren Judith Halberstam grundade många personers intresse för dragkings, inklusive mitt eget, med sina böcker Female Masculinity (1998) och The Drag King Book (1999), som hon gjorde tillsammans med Del LaGrace Volcano.[4] I en intervju berättar hon att hon har lagt märke till att dragkings i Sverige verkar mer politiska än de i USA. Hon tror att en av orsakerna till detta kan vara att gender politics är mer accepterat i Sverige.[5]

En av mina informanter, en tjej som endast dragkingat ett fåtal gånger vid tiden för intervjun, berättar om hur hon ser på kopplingen mellan drag och feminism.

– Jag är feminist och jag dragar, det hör ihop, berättar hon för mig. Vissa tycker att dragkingandet handlar om att ta männens privilegier. Det tycker inte hon. Hon menar istället att det handlar om att undergräva. Som en likartsfeminism funkar det bra, säger hon.

Dragkingandets politik kan ta sig olika uttryck. Dragkingandet kan vara ett sätt att motverka mansdominansen på scen genom att som kvinna ställa sig på scen och ta ett utrymme i anspråk. Just detta nämner en av mina informanter som ofta dragkingat på scen. Hon menar att ett feministiskt skäl till att dragkinga på scenen är man tar sig plats, tar ett utrymme. Om hon inte gjorde det så skulle någon annan göra det – ”och man kan ge sig fan på att det inte skulle vara en tjej”, säger hon argt.

Att motverka mansdominansen inom kulturlivet var en av de saker som de aktiva inom kvinnokulturen hade som mål med sitt kulturskapande. Idéhistorikern Emma Isaksson skriver i sin nyutkomna avhandling Kvinnokamp: synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen (2007) att man inom kvinnokulturen ville anlägga ett kvinnoperspektiv på kulturskapandet och på vad som ansågs vara kultur.[6] Kulturen skulle vara skapad av kvinnor, med kvinnor och för kvinnor och den skulle utgå ifrån kvinnors erfarenheter. Man skulle göra motstånd mot populär- och finkulturens rådande bilder och ideal och skapa nya bilder och ideal. Kvinnokulturen var kvinnokamp med kulturella medel – och i centrum för den kampen stod ”kvinnan”. Den kännetecknades av en anti-professionell inställning till kulturskapande, att den var ett kollektivt projekt, ifrågasatte gränsen mellan kultur och politik samt utgjorde ett uppror mot mansdominansen, skriver Isaksson.

En av mina informanter säger att hon kan ha manskläder och agera man om hon vill, och att det ger henne en frihet. ”Man behöver inte vara så fast i könsrollerna”, säger hon. Precis som på 1970-talet kan kulturen, i det här fallet dragkingandet, vara ett sätt att motverka könsrollerna och hur man bör klä sig och vara som kvinna. Även om friheten på 1970-talet handlade om att få vara kvinna och friheten idag är att kunna agera man, så handlar det fortfarande om att skapa en ökad frihet för sig själv att agera på nya sätt som kanske går på tvärs mot förväntningar utifrån rådande föreställningar om kvinnor och män. Trots att dragkings iscensätter maskulinitet så är det ofta en strategi för att expandera just kvinnors handlingsutrymme.

Inom feministisk historieskrivning används 1970-talet ofta som en negativ motbild till samtiden, menar kulturteoretikern Clare Hemmings i sin artikel ”Telling Feminist Stories” (2005).[7] När feministisk historia ska tecknas beskrivs 1970-talets feministiska teori som en homogen massa i kontrast till dagens pluralism. Samtidigt får årtiondet utgöra den positiva politiska akademiska motbilden till dagens avpolitiserade feministiska teori och teoretiker. Hemmings kritiserar denna form av historieskrivning och menar att det som saknas inom den feministiska historiografin är en kontinuitet där historien skildras som en serie pågående kamper och relationer snarare än en linjär process där en kamp ersätts av en annan. Det är således viktigt att i feministisk historieskrivning inte endast se brotten och därigenom missa de relationer och kontinuiteter som binder samman historien. Jag instämmer i Hemmings resonemang. Genom att låta dragkingkulturen hitta kvinnokulturen och oväntat låta dem mötas menar jag att man kan skapa en kontinuitet mellan dagens och gårdagens feministiska motståndskulturer som sätter dem båda i ett nytt ljus.

Dragkingandets spridning

Dragkingkulturen är ett kitt som binder samman dragkings i en föreställd gemenskap. Den gör att när man klär på sig manskläder och ställer sig framför spegeln hemma och målar mustaschen med mascara så känner man sig som en del av något större. Men dragkingkulturen har inte bara blivit en etablerad referenspunkt. Många dragkingattribut har också spridits och separerats från själva dragkingpraktiken. Det finns vissa attribut som har populariserats i Sveriges queervärld genom dragkingkulturen. Ett av dessa attribut är mustaschen. Att limma fast hår i ansiktet när man ska ut och festa har etablerats som ett möjligt alternativ även om man inte klär på sig manskläder, önskar passera som man eller definierar sin praktik som dragkingande. Dragkingattribut såsom mustaschen har alltså fått en ökad användning i andra fall än i dragkingpraktiken. Dragkingandet har också rönt intresse i andra än hbt- och feministiska kontexter vilket har resulterat i workshops och uppträdanden i nya sammanhang. Dragkingworkshopar har hållits på tjejjourer och skådespelarutbildningar och dragkings har uppträtt i vitt skilda sammanhang, såsom för polisens och åklagarmyndighetens hatbrottsgrupp i Stockholm, på Ungdomshälsokonferens i Örebro, på jämställdhetskonferens i Uppsala och på en festival för alternativ kultur i en hage utanför Jonstorp i Skåne.

 

FotoavLinaKurttilaMattiogLinafranLionKingshallerdragkingworkshops

 

Workshopar är ett av de huvudsakliga sätt som gjort att dragkingandet har kunnat spridas till nya städer och gett fler personer möjligheten att prova på. De hålls främst av medlemmar från dragkinggrupper runtom i landet och de som anordnar workshoparna har ofta inspirerats av varandras tillvägagångssätt. Många av de som dragkingar känner eller känner till varandra och tipsar varandra om var man kan uppträda och om olika workshopar. Precis som kvinnokulturen var ett kollektivt projekt uppfattar jag – utifrån mina fältstudier – dragkingkulturen som något kollektivt, om inte ett projekt, så ändå som en form av social rörelse.

Workshoparna resulterar ofta i att deltagare som aldrig tidigare stått på en scen väljer att göra sin scendebut som dragking. En av mina informanter, en erfaren workshopanordnare, berättar att hon tycker att det är roligt att uppträda men att hon inte har något behov av att vara en dragkingidol eftersom hon därigenom kan avskräcka andra från att våga gå upp på scenen. Hon har anordnat workshopar specifikt fokuserade på att få deltagarna att våga ta med sitt dragkingande upp på scenen. Hon tror att skälet till att inte fler tjejer uppträder är att tjejer ofta inte vågar ställa sig på scenen förrän de vet att de är bäst.

– Man vågar inte ens börja öva förrän man vet att man är bäst. Och då blir man aldrig bäst – om man inte vågar börja, säger hon. Det är både ett inre och ett yttre krav. Upplärt och inlärt: håll käften om du inte är bäst i världen! Plus att man blir hårdare bedömd, konstaterar hon.

Workshoparna kan ses som ett uttryck för en anti-professionell inställning till kulturskapande utifrån grundtanken att alla kan stå på scen och att alla kan hålla workshops. Under en workshop får deltagarna prova på att sminka skägg, ”binding” (binda brösten med gasbinda för att få ett platt bröst) och ”packing” (skapa en bula i byxan). Under workshoparna får man också göra improvisationsövningar för att prova på olika kroppsspråk och sätt att röra sig i rummet.

 

”Jag är väldigt anti-essentialistisk, helt enkelt”

Louise Waldén tar upp den kvinnokultur som hon var en del av under 1970-talet i artikeln ”Kvinnokultur – inte kvinnonatur” (2002) och betonar det kulturella i motsats till det biologiska som det kitt som band kvinnor samman.[8] Hon menar att det var arbetsfördelningen mellan kvinnor och män som var grunden för kvinnogemenskapen. Den svenska kvinnokulturen hade, liksom dragkingkulturen, sina rötter i USA. Inom ”women’s culture” var det dock snarare biologin än arbetsfördelningen som uppfattades som grunden för gemenskapen mellan kvinnor, menar Waldén.

– Jag är väldigt anti-essentialistisk helt enkelt, säger en av mina informanter när jag frågar henne varför hon dragkingar. Hon har vid tiden för intervjun uppträtt som dragking regelbundet sedan ett flertal år tillbaka. Hon säger att hon vill göra folk uppmärksamma på hur mycket av oss själva vi hela tiden konstruerar. När man förstår det så kan man också rekonstruera sig själv och få tillgång till egenskaper och uttryck som man inte trodde man fick använda, menar hon.

En annan informant berättar att det är viktigt för henne att hennes dragkingkaraktär – en stöddig storstadskille med sexistiska tendenser – har makt och pondus. Den kan hon sedan ta med sig till sitt vardagsliv, säger hon. Att dragkingandet kan påverka vardagslivets praktiker knyter ytterligare en informant an till. Hon betonar vikten av själva görandet som en nyckel till förändring av vardagslivets praktiker när hon säger att ”om man gör någonting, även om man gör det som någon annan, så kan man lättare göra det som sig själv”. Hon menar att dragkingandet öppnar nya möjligheter för hur man kan bete sig: ”Det är som en frigörelsegrej för sin egen identitet”.

Att betona det ofta uttalade feministiska syftet med dragkingandet är ett sätt att beskriva dragkingkulturen. Det utesluter dock inte andra sätt att beskriva den och dess historia. Maskulinitet och manskläder spelar en central roll i dragkingkulturen och dragkingandet och måste självklart även sättas i relation till andra samtida och historiska könsöverskridare.[9] En viktig poäng att göra när man talar om dragkingande i relation till kvinnokultur är att dragkingande är ett kulturellt uttryck med queera icke-heterosexuella förtecken, något kvinnokulturen aldrig var. Idéhistorikern Emma Isaksson skriver att kvinnokulturen i Sverige hade heteronormativa utgångspunkter. Till skillnad från delar av kvinnokulturen i USA som var influerad av lesbisk feminism så hade lesbiskhet ingen plats inom den svenska kvinnokulturen, skriver Isaksson.[10] Stina Sundberg, aktiv i den lesbiska aktionsgruppen Lesbiska ligan/Lesbisk Front i Göteborg under 1970-talet, skriver i katalogen till utställningen Kärlek, makt och systerskap: 30 år av kvinnokamp (2002) att frågor som rörde lesbiska kom på undantag i den annars heterofokuserade kvinnorörelsen.[11] När lesbiska kvinnor kämpade för heterosexuellas krav på daghem för alla, så gav inte heterosexuella kvinnor samma stöd för lesbiskas rättigheter, berättar hon. Isaksson menar att kvinnokulturen lade stor vikt vid likheter mellan kvinnor på bekostnad av olikheter. Trots att målet var att introducera nya alternativa tolkningar av vad det innebar att vara kvinna tenderade kvinnokulturen att fixera kvinnor i nya generaliseringar om kvinnlighet, skriver hon.

”Omöjligt skilja på konst och politik”

– Mitt sätt att vara politisk är ju genom att underhålla. Att få folk att skratta är en politisk handling, det är min grej. Jag är inte akademiker eller författare som håller brandtal, berättar en av mina informanter. Informanten som anordnar queerklubbar har länge varit en viktig del i skapandet av queera rum i Stockholm och London. Hon berättar att allt hon gör är politiskt. För henne finns ingen skillnad mellan politik och kultur. En annan av mina informanter säger samma sak. Inte heller för henne går det att göra någon distinktion mellan kultur och politik. Hon berättar att dragkingandet började som ett privat projekt för att sedan utvecklas till ett politiskt och konstnärligt projekt. Båda mina informanter använder sitt dragkingande för att göra inlägg i den politiska debatten, alltifrån att uppträda som boxare för att kommentera homofobin inom idrotten, till att få workshopdeltagare att reflektera över statushierarkier kopplade till kroppsspråk och kön.

AnnieLennoxWhy3

 

AnnieLennoxWhy5

 

För att återvända till där vi började – den svettiga lokalen med tjejen i kalsonger och mustaschbruden med läderbögarna vid sin sida. Hur kan vi förstå dessa uppträdanden i ljuset av dragkingarnas egna beskrivningar av dragkingpraktiken som politisk? Jag menar att både Pacos och Svetlana and the Svet Shop Boiz’ uppträdanden utgör politiska inlägg i feministisk debatt. När Paola kommer in på dragkingtävlingens scen i kalsonger för att till publikens högljudda jubel iscensätta sin karaktär Paco genom att sakta klä på sig manskläder och dutta sina kinder med en svärtad finporig svamp för att skapa intrycket av skäggstubb avslöjar hon hur en dragking blir till. Det som vanligtvis sker i det fördolda sker här på en scen, mitt framför en publik. Pacos dragkinguppträdande visar inte bara hur en dragking skapas utan är också en pedagogisk genomgång av vardagens omedvetna iscensättande av kön med hjälp av olika attribut. Om man har sett videon till Annie Lennox låt Why? läggs ytterligare en dimension till uppträdandet. I videon sitter Annie Lennox framför en spegel och sminkar sig. Hon är klädd i paljetter och prydd med en fjäderskrud som en påfågel. Hon påminner om en dragqueen med sin tunga sminkning och påfågelaktiga yttre. På samma sätt som Paco blir en dragking så blir Annie en bio-queen när hon skapar en femininitet som främst associeras till dragqueens. Precis som Paco iscensätter maskulinitet iscensätter Annie femininitet och tillsammans visar de att maskulinitet och femininitet är något som kan iscensättas av alla kroppar oavsett kön. Pacos framträdande har många dimensioner där frågor om kön och kropp diskuteras på flera plan och utgör, genom Annie Lennox video, även en brygga mellan dragking- och dragqueenkulturen.

 

LinaZavaliaSvetlanaandtheSvetShopBoiz

 

Svetlana and the Svet Shop Boiz uppträdande är enligt dem själva en könsförvirrad happening.[12] Jag ser showen som ett sätt att länka samman feminism, flatkultur och bögkultur där en kamp mot aids kan skönjas i undertexten. Svetlana and the Svet Shop Boiz har uppträtt i flera olika sammanhang, bland annat på bangfesten på Internationella kvinnodagen men även på World Aids Day 2003 då de tillsammans med dragqueengruppen Cunigunda uppträdde på en scen i Kungsträdgården. Svetlana har, som nämndes i inledningen, stora likheter med Freddie Mercury och hon flankeras av två läderbögar. De dansar och mimar till Superman av Alla Pugatjova från 1985, den ryska sångerskan som i Sverige är mest känd för att hon var programledaren och öppne bögen Jacob Dahlins favoritartist. Jacob Dahlin sjunger duett med Alla Pugatjova på låten Superman och tackas i skivkonvolutet. Både Jacob Dahlin och Freddie Mercury avled i aids. När Svetlana and the Svet Shop Boiz uppträder på Internationella kvinnodagen skriver de in sig i bögkulturen genom att iscensätta bögkaraktärer på scenen samt länkar samman kvinnokamp med bögkultur. Genom att referera till två bögar som avled i aids sätts uppträdandet även in i ett större sammanhang av internationell aidsaktivism. Mina fältstudier visar att denna typ av refererande och mer eller mindre uttalade politiska innehåll i uppträdandena är vanliga inom dragkingkulturen och ett exempel på hur gränsen mellan kultur och politik luckras upp – i dragkingkulturen precis som i kvinnokulturen.

 

Den queera brorsan

Man kan alltså finna beröringspunkter mellan dragkingkulturen och kvinnokulturen genom att fokusera på respektive kulturs relation till kulturskapande och syftet med kulturskapandet. Inom båda kulturerna vill man göra motstånd mot mansdominans och ifrågasätta distinktionen mellan kultur och politik. Bägge kännetecknas av en anti-professionell inställning till kulturskapande och ser kulturen som något kollektivt, och inom såväl kvinnokultur som dragkingkultur vill utövarna expandera kvinnors handlingsutrymme. När kvinnokultur och dragkingkultur sammanlänkas skapas en kontinuitet mellan de två motståndskulturerna och ett band knyts mellan 1970-talets brödhög och 2000-talets dragbög. Att dragkingkulturen har en queer utgångspunkt, och kvinnokulturen en heterosexuell, går dock inte att bortse från. I den feministiska familjen skulle kulturerna kunna beskrivas som varandras syskon. Men dragkingandets hbt-kulturella grund gör den till ett queert syskon – en queer brorsa.

#1