Att motverka mansdominansen inom kulturlivet var en av de saker som de aktiva inom kvinnokulturen hade som mål med sitt kulturskapande. Idéhistorikern Emma Isaksson skriver i sin nyutkomna avhandling Kvinnokamp: synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen (2007) att man inom kvinnokulturen ville anlägga ett kvinnoperspektiv på kulturskapandet och på vad som ansågs vara kultur.[6] Kulturen skulle vara skapad av kvinnor, med kvinnor och för kvinnor och den skulle utgå ifrån kvinnors erfarenheter. Man skulle göra motstånd mot populär- och finkulturens rådande bilder och ideal och skapa nya bilder och ideal. Kvinnokulturen var kvinnokamp med kulturella medel – och i centrum för den kampen stod ”kvinnan”. Den kännetecknades av en anti-professionell inställning till kulturskapande, att den var ett kollektivt projekt, ifrågasatte gränsen mellan kultur och politik samt utgjorde ett uppror mot mansdominansen, skriver Isaksson.

En av mina informanter säger att hon kan ha manskläder och agera man om hon vill, och att det ger henne en frihet. ”Man behöver inte vara så fast i könsrollerna”, säger hon. Precis som på 1970-talet kan kulturen, i det här fallet dragkingandet, vara ett sätt att motverka könsrollerna och hur man bör klä sig och vara som kvinna. Även om friheten på 1970-talet handlade om att få vara kvinna och friheten idag är att kunna agera man, så handlar det fortfarande om att skapa en ökad frihet för sig själv att agera på nya sätt som kanske går på tvärs mot förväntningar utifrån rådande föreställningar om kvinnor och män. Trots att dragkings iscensätter maskulinitet så är det ofta en strategi för att expandera just kvinnors handlingsutrymme.

Inom feministisk historieskrivning används 1970-talet ofta som en negativ motbild till samtiden, menar kulturteoretikern Clare Hemmings i sin artikel ”Telling Feminist Stories” (2005).[7] När feministisk historia ska tecknas beskrivs 1970-talets feministiska teori som en homogen massa i kontrast till dagens pluralism. Samtidigt får årtiondet utgöra den positiva politiska akademiska motbilden till dagens avpolitiserade feministiska teori och teoretiker. Hemmings kritiserar denna form av historieskrivning och menar att det som saknas inom den feministiska historiografin är en kontinuitet där historien skildras som en serie pågående kamper och relationer snarare än en linjär process där en kamp ersätts av en annan. Det är således viktigt att i feministisk historieskrivning inte endast se brotten och därigenom missa de relationer och kontinuiteter som binder samman historien. Jag instämmer i Hemmings resonemang. Genom att låta dragkingkulturen hitta kvinnokulturen och oväntat låta dem mötas menar jag att man kan skapa en kontinuitet mellan dagens och gårdagens feministiska motståndskulturer som sätter dem båda i ett nytt ljus.

Dragkingkulturen är ett kitt som binder samman dragkings i en föreställd gemenskap. Den gör att när man klär på sig manskläder och ställer sig framför spegeln hemma och målar mustaschen med mascara så känner man sig som en del av något större. Men dragkingkulturen har inte bara blivit en etablerad referenspunkt. Många dragkingattribut har också spridits och separerats från själva dragkingpraktiken. Det finns vissa attribut som har populariserats i Sveriges queervärld genom dragkingkulturen. Ett av dessa attribut är mustaschen. Att limma fast hår i ansiktet när man ska ut och festa har etablerats som ett möjligt alternativ även om man inte klär på sig manskläder, önskar passera som man eller definierar sin praktik som dragkingande. Dragkingattribut såsom mustaschen har alltså fått en ökad användning i andra fall än i dragkingpraktiken. Dragkingandet har också rönt intresse i andra än hbt- och feministiska kontexter vilket har resulterat i workshops och uppträdanden i nya sammanhang. Dragkingworkshopar har hållits på tjejjourer och skådespelarutbildningar och dragkings har uppträtt i vitt skilda sammanhang, såsom för polisens och åklagarmyndighetens hatbrottsgrupp i Stockholm, på Ungdomshälsokonferens i Örebro, på jämställdhetskonferens i Uppsala och på en festival för alternativ kultur i en hage utanför Jonstorp i Skåne.

Workshopar är ett av de huvudsakliga sätt som gjort att dragkingandet har kunnat spridas till nya städer och gett fler personer möjligheten att prova på. De hålls främst av medlemmar från dragkinggrupper runtom i landet och de som anordnar workshoparna har ofta inspirerats av varandras tillvägagångssätt. Många av de som dragkingar känner eller känner till varandra och tipsar varandra om var man kan uppträda och om olika workshopar. Precis som kvinnokulturen var ett kollektivt projekt uppfattar jag – utifrån mina fältstudier – dragkingkulturen som något kollektivt, om inte ett projekt, så ändå som en form av social rörelse.

Workshoparna resulterar ofta i att deltagare som aldrig tidigare stått på en scen väljer att göra sin scendebut som dragking. En av mina informanter, en erfaren workshopanordnare, berättar att hon tycker att det är roligt att uppträda men att hon inte har något behov av att vara en dragkingidol eftersom hon därigenom kan avskräcka andra från att våga gå upp på scenen. Hon har anordnat workshopar specifikt fokuserade på att få deltagarna att våga ta med sitt dragkingande upp på scenen. Hon tror att skälet till att inte fler tjejer uppträder är att tjejer ofta inte vågar ställa sig på scenen förrän de vet att de är bäst.

– Man vågar inte ens börja öva förrän man vet att man är bäst. Och då blir man aldrig bäst – om man inte vågar börja, säger hon. Det är både ett inre och ett yttre krav. Upplärt och inlärt: håll käften om du inte är bäst i världen! Plus att man blir hårdare bedömd, konstaterar hon.

Workshoparna kan ses som ett uttryck för en anti-professionell inställning till kulturskapande utifrån grundtanken att alla kan stå på scen och att alla kan hålla workshops. Under en workshop får deltagarna prova på att sminka skägg, ”binding” (binda brösten med gasbinda för att få ett platt bröst) och ”packing” (skapa en bula i byxan). Under workshoparna får man också göra improvisationsövningar för att prova på olika kroppsspråk och sätt att röra sig i rummet.

Louise Waldén tar upp den kvinnokultur som hon var en del av under 1970-talet i artikeln ”Kvinnokultur – inte kvinnonatur” (2002) och betonar det kulturella i motsats till det biologiska som det kitt som band kvinnor samman.[8] Hon menar att det var arbetsfördelningen mellan kvinnor och män som var grunden för kvinnogemenskapen. Den svenska kvinnokulturen hade, liksom dragkingkulturen, sina rötter i USA. Inom ”women’s culture” var det dock snarare biologin än arbetsfördelningen som uppfattades som grunden för gemenskapen mellan kvinnor, menar Waldén.

– Jag är väldigt anti-essentialistisk helt enkelt, säger en av mina informanter när jag frågar henne varför hon dragkingar. Hon har vid tiden för intervjun uppträtt som dragking regelbundet sedan ett flertal år tillbaka. Hon säger att hon vill göra folk uppmärksamma på hur mycket av oss själva vi hela tiden konstruerar. När man förstår det så kan man också rekonstruera sig själv och få tillgång till egenskaper och uttryck som man inte trodde man fick använda, menar hon.

En annan informant berättar att det är viktigt för henne att hennes dragkingkaraktär – en stöddig storstadskille med sexistiska tendenser – har makt och pondus. Den kan hon sedan ta med sig till sitt vardagsliv, säger hon. Att dragkingandet kan påverka vardagslivets praktiker knyter ytterligare en informant an till. Hon betonar vikten av själva görandet som en nyckel till förändring av vardagslivets praktiker när hon säger att ”om man gör någonting, även om man gör det som någon annan, så kan man lättare göra det som sig själv”. Hon menar att dragkingandet öppnar nya möjligheter för hur man kan bete sig: ”Det är som en frigörelsegrej för sin egen identitet”.

Att betona det ofta uttalade feministiska syftet med dragkingandet är ett sätt att beskriva dragkingkulturen. Det utesluter dock inte andra sätt att beskriva den och dess historia. Maskulinitet och manskläder spelar en central roll i dragkingkulturen och dragkingandet och måste självklart även sättas i relation till andra samtida och historiska könsöverskridare.[9] En viktig poäng att göra när man talar om dragkingande i relation till kvinnokultur är att dragkingande är ett kulturellt uttryck med queera icke-heterosexuella förtecken, något kvinnokulturen aldrig var. Idéhistorikern Emma Isaksson skriver att kvinnokulturen i Sverige hade heteronormativa utgångspunkter. Till skillnad från delar av kvinnokulturen i USA som var influerad av lesbisk feminism så hade lesbiskhet ingen plats inom den svenska kvinnokulturen, skriver Isaksson.[10] Stina Sundberg, aktiv i den lesbiska aktionsgruppen Lesbiska ligan/Lesbisk Front i Göteborg under 1970-talet, skriver i katalogen till utställningen Kärlek, makt och systerskap: 30 år av kvinnokamp (2002) att frågor som rörde lesbiska kom på undantag i den annars heterofokuserade kvinnorörelsen.[11] När lesbiska kvinnor kämpade för heterosexuellas krav på daghem för alla, så gav inte heterosexuella kvinnor samma stöd för lesbiskas rättigheter, berättar hon. Isaksson menar att kvinnokulturen lade stor vikt vid likheter mellan kvinnor på bekostnad av olikheter. Trots att målet var att introducera nya alternativa tolkningar av vad det innebar att vara kvinna tenderade kvinnokulturen att fixera kvinnor i nya generaliseringar om kvinnlighet, skriver hon.