– Mitt sätt att vara politisk är ju genom att underhålla. Att få folk att skratta är en politisk handling, det är min grej. Jag är inte akademiker eller författare som håller brandtal, berättar en av mina informanter. Informanten som anordnar queerklubbar har länge varit en viktig del i skapandet av queera rum i Stockholm och London. Hon berättar att allt hon gör är politiskt. För henne finns ingen skillnad mellan politik och kultur. En annan av mina informanter säger samma sak. Inte heller för henne går det att göra någon distinktion mellan kultur och politik. Hon berättar att dragkingandet började som ett privat projekt för att sedan utvecklas till ett politiskt och konstnärligt projekt. Båda mina informanter använder sitt dragkingande för att göra inlägg i den politiska debatten, alltifrån att uppträda som boxare för att kommentera homofobin inom idrotten, till att få workshopdeltagare att reflektera över statushierarkier kopplade till kroppsspråk och kön.

För att återvända till där vi började – den svettiga lokalen med tjejen i kalsonger och mustaschbruden med läderbögarna vid sin sida. Hur kan vi förstå dessa uppträdanden i ljuset av dragkingarnas egna beskrivningar av dragkingpraktiken som politisk? Jag menar att både Pacos och Svetlana and the Svet Shop Boiz’ uppträdanden utgör politiska inlägg i feministisk debatt. När Paola kommer in på dragkingtävlingens scen i kalsonger för att till publikens högljudda jubel iscensätta sin karaktär Paco genom att sakta klä på sig manskläder och dutta sina kinder med en svärtad finporig svamp för att skapa intrycket av skäggstubb avslöjar hon hur en dragking blir till. Det som vanligtvis sker i det fördolda sker här på en scen, mitt framför en publik. Pacos dragkinguppträdande visar inte bara hur en dragking skapas utan är också en pedagogisk genomgång av vardagens omedvetna iscensättande av kön med hjälp av olika attribut. Om man har sett videon till Annie Lennox låt Why? läggs ytterligare en dimension till uppträdandet. I videon sitter Annie Lennox framför en spegel och sminkar sig. Hon är klädd i paljetter och prydd med en fjäderskrud som en påfågel. Hon påminner om en dragqueen med sin tunga sminkning och påfågelaktiga yttre. På samma sätt som Paco blir en dragking så blir Annie en bio-queen när hon skapar en femininitet som främst associeras till dragqueens. Precis som Paco iscensätter maskulinitet iscensätter Annie femininitet och tillsammans visar de att maskulinitet och femininitet är något som kan iscensättas av alla kroppar oavsett kön. Pacos framträdande har många dimensioner där frågor om kön och kropp diskuteras på flera plan och utgör, genom Annie Lennox video, även en brygga mellan dragking- och dragqueenkulturen.

Svetlana and the Svet Shop Boiz uppträdande är enligt dem själva en könsförvirrad happening.[12] Jag ser showen som ett sätt att länka samman feminism, flatkultur och bögkultur där en kamp mot aids kan skönjas i undertexten. Svetlana and the Svet Shop Boiz har uppträtt i flera olika sammanhang, bland annat på bangfesten på Internationella kvinnodagen men även på World Aids Day 2003 då de tillsammans med dragqueengruppen Cunigunda uppträdde på en scen i Kungsträdgården. Svetlana har, som nämndes i inledningen, stora likheter med Freddie Mercury och hon flankeras av två läderbögar. De dansar och mimar till Superman av Alla Pugatjova från 1985, den ryska sångerskan som i Sverige är mest känd för att hon var programledaren och öppne bögen Jacob Dahlins favoritartist. Jacob Dahlin sjunger duett med Alla Pugatjova på låten Superman och tackas i skivkonvolutet. Både Jacob Dahlin och Freddie Mercury avled i aids. När Svetlana and the Svet Shop Boiz uppträder på Internationella kvinnodagen skriver de in sig i bögkulturen genom att iscensätta bögkaraktärer på scenen samt länkar samman kvinnokamp med bögkultur. Genom att referera till två bögar som avled i aids sätts uppträdandet även in i ett större sammanhang av internationell aidsaktivism. Mina fältstudier visar att denna typ av refererande och mer eller mindre uttalade politiska innehåll i uppträdandena är vanliga inom dragkingkulturen och ett exempel på hur gränsen mellan kultur och politik luckras upp – i dragkingkulturen precis som i kvinnokulturen.

Man kan alltså finna beröringspunkter mellan dragkingkulturen och kvinnokulturen genom att fokusera på respektive kulturs relation till kulturskapande och syftet med kulturskapandet. Inom båda kulturerna vill man göra motstånd mot mansdominans och ifrågasätta distinktionen mellan kultur och politik. Bägge kännetecknas av en anti-professionell inställning till kulturskapande och ser kulturen som något kollektivt, och inom såväl kvinnokultur som dragkingkultur vill utövarna expandera kvinnors handlingsutrymme. När kvinnokultur och dragkingkultur sammanlänkas skapas en kontinuitet mellan de två motståndskulturerna och ett band knyts mellan 1970-talets brödhög och 2000-talets dragbög. Att dragkingkulturen har en queer utgångspunkt, och kvinnokulturen en heterosexuell, går dock inte att bortse från. I den feministiska familjen skulle kulturerna kunna beskrivas som varandras syskon. Men dragkingandets hbt-kulturella grund gör den till ett queert syskon – en queer brorsa.