Det är sensommarkväll i Stockholm. Jag är på väg till gayklubben Tip Top på Sveavägen för att gå på min första dragkingtävling. Det är Pride 2003. Kvällens dragkingfest är utsåld. När jag kommer in på Tip Top är lokalen redan fylld av förväntansfulla tjejer, en del klädda i kostym och prydda med skägg och mustasch, andra är klädda i tunna sommarkläder. Det är varmt. Jag torkar bort svetten från överläppen som jag just målat med kajal.

Jag är doktorand i genusvetenskap och skriver min avhandling om dragkings och dragkingkultur. Avhandlingen och denna artikel är baserad på fältstudier och intervjuer med dragkings och andra som är aktiva inom dragkingkulturen i Sverige. Materialet är främst inhämtat under åren 2003-2006. Tävlingen på Tip Top var ett av de första dragkinguppträdanden jag såg. Kvällen gjorde stort intryck på mig och kan sägas utgöra början på den forskning som jag bedriver idag.

Den första dragkingen som stiger upp på scenen är en rockabillykille som mimar till en Elvislåt. Han följs av en annan dragking, slående lik Jocke Berg, som framför en låt av Kent. Kvällens vinnare heter Paola. Hon uppträder som dragkingen Paco och kliver upp på scenen iklädd kalsonger. Mimande till Annie Lennox låt Why? lindar hon brösten, klär på sig en vit skjorta, ett par kostymbyxor och en slips. När de sista tonerna klingar ut står Paco färdigklädd på scenen. Publiken jublar.

Ett drygt halvår senare befinner jag mig på den feministiska kulturtidskriften bangs årliga 8 mars-fest. På scenen uppträder Svetlana and the Svet Shop Boiz. Svetlana, en östeuropeisk kvinna med Freddie Mercury-mustasch äntrar scenen. Vid sin sida har hon två läderbögar. De spänner musklerna och tittar trånande på varandra. De börjar sakta röra sig till Alla Pugatjovas 80-talshit Superman. I takt med att Svetlana sjunger ”I want to be your Superwoman” ställer sig läderbögarna på varsin sida om henne och kråmar sig.

Stockholm Pride och bangfesten är två tillfällen under de senaste åren som man har haft möjlighet att se dragkinguppträdanden. Det ena är ett hbtq-sammanhang (homo, bi, trans, queer) främst avsett för flator, det andra är en feministfest. Feminismen har alltsedan dragkingkulturens inledande skeden gått hand i hand med dragkingandet i Sverige. Dragkings är främst icke-heterosexuella kvinnor som iscensätter maskulinitet på en scen eller i mer vardagliga sammanhang såsom ute på gatan eller på queera flat/gayklubbar. På Qruiser, Nordens största virtuella mötesplats för hbtq-personer, finns många dragkings och en hel del dragkingklubbar. Qruiser har under åren utgjort en guldgruva för dragtips och möjligheter att komma i kontakt med dragkings på olika platser i Sverige.

I den här texten kommer jag att relatera dagens dragkingkultur till kvinnokulturen på 1970-talet. Det kanske inte känns helt självklart att dra paralleller mellan 2000-talets dragkingande och 1970-talets kvinnokultur. På ytan kan vara svårt att urskilja några gemensamma nämnare dem emellan. För vad har egentligen en stor brödhög på Malmö konsthall[1] gemensamt med en dragking-läderbög som uppträder inför 500 skrikande flator? Vad har uppvärderingen av kvinnors traditionella kulturella uttryck med upplösningen av kön att göra? Vad kan 1970-talets ”kvinnliga erfarenheter” ha gemensamt med 2000-talets iscensättningar av maskulinitet? Och varför ska de båda kulturerna egentligen jämföras? Jag menar att de kulturerna har flera relevanta beröringspunkter, trots att de på många sätt framstår som mycket olika.

Jag tolkar dragkingkulturen i Sverige som att den har en feministisk prägel. Dragkings uppträder ofta i feministiska sammanhang och dragkings definierar ofta både sig själva och sin praktik som feministisk. Jag ser dragkingande som en del av en feministisk motståndskultur. Gemensamt för dragkingkultur och kvinnokultur är att de är en form av sociala rörelser som på olika sätt ifrågasätter samhällets könsmaktsordning. I fokus för mitt resonemang står främst olika beröringspunkter mellan de två kulturerna. De specifika kulturernas olika exkluderingar av vissa frågor och grupper kommer inte att fördjupas just i detta sammanhang. Genom att undersöka dragkingkultur och kvinnokultur i relation till varandra kan jag belysa beröringspunkter och olikheter mellan dem och utforska kontinuitet och förändring i feministisk kulturpolitik.

Dragkingandet kom till Sverige 1997, med två dragkings från London som uppträdde under Frigörelseveckan/Homofestivalen i Stockholm.[2] Med det sena 1990-talet svepte en våg av intresse för queer som teori och praktik in över Sverige. Intresset för dragkingande kan ses i ljuset av etablerandet av queer i Sverige. Det definitiva genombrottet kom när den svenska dokumentärfilmen Dragkingdom of Sweden sändes på SVT i augusti 2002.[3] I filmen berättar sex kvinnor om sin dragpraktik. Dragkingandet beskrivs som en praktik som tydliggör vardagens kön/genusskapande. Ett flertal av kungarna anser att dragkingandet har en politisk potential. Förklaringarna bygger till stor del på queerteoretikern Judith Butlers teorier om kön/genus som en performativ praktik. Kön/genus är något vi gör och genom att kön/genus är ett görande så kan det göras på olika sätt. Dragkingandet visar att alla, oavsett kropp, kan iscensätta maskulinitet.

Queerforskaren Judith Halberstam grundade många personers intresse för dragkings, inklusive mitt eget, med sina böcker Female Masculinity (1998) och The Drag King Book (1999), som hon gjorde tillsammans med Del LaGrace Volcano.[4] I en intervju berättar hon att hon har lagt märke till att dragkings i Sverige verkar mer politiska än de i USA. Hon tror att en av orsakerna till detta kan vara att gender politics är mer accepterat i Sverige.[5]

En av mina informanter, en tjej som endast dragkingat ett fåtal gånger vid tiden för intervjun, berättar om hur hon ser på kopplingen mellan drag och feminism.

– Jag är feminist och jag dragar, det hör ihop, berättar hon för mig. Vissa tycker att dragkingandet handlar om att ta männens privilegier. Det tycker inte hon. Hon menar istället att det handlar om att undergräva. Som en likartsfeminism funkar det bra, säger hon.

Dragkingandets politik kan ta sig olika uttryck. Dragkingandet kan vara ett sätt att motverka mansdominansen på scen genom att som kvinna ställa sig på scen och ta ett utrymme i anspråk. Just detta nämner en av mina informanter som ofta dragkingat på scen. Hon menar att ett feministiskt skäl till att dragkinga på scenen är man tar sig plats, tar ett utrymme. Om hon inte gjorde det så skulle någon annan göra det – ”och man kan ge sig fan på att det inte skulle vara en tjej”, säger hon argt.