1891 klippte Selma Lagerlöf håret kort, professionell och självständig fick flätan falla. Mellan 1919-1924 kostade Lagerlöf på Mårbacka en total omklädning: från en gård i falurött till något som liknar ett länsresidens i gult med klassiserande ornament – ett lämpligt sceneri för en av världens främsta författare.[1] En samtida kritik “fann något högdraget men samtidigt skevt i formgivningen”. Mårbacka är för mycket, det är kitchigt och dissonant. Från första stund fanns invändningar mot hennes planer, och i efterhand finns upprepad kritik mot hennes “skrytbygge”. Oavsett stil är redan ett stort hus i kombination med markägande en historiskt väletablerad maktsymbol. Begreppet herrgård skvallrar om dess patriarkala laddning; en herrgård är en större lantegendom med ståndsmässig bebyggelse, byggd på ett sätt som anstod en herreman. Mårbackas huvudbyggnad, eller varför inte använda ytterligare ett begrepp med maskulina konnotationer – manbyggnaden, förlängdes sju meter åt öster och fick en karolinsk beklädnad. Den blev putsad i ljusgult med vita pilastrar, fick gråa fönsterinfattningar, mjölkchokladbruna luckor och en anslående veranda med fem par kopplade kolonner. Det hela kröntes med ett helt svart säteritak med plåtskodda detaljer. Säteritaket, som är typiskt för den karolinska stilen, har två sluttande delar avgränsade med en vertikal midja. Den karolinska stilen är förknippad med svensk stormaktstid, krigarkungarna och en kärv, militant maskulinitet. Mårbacka, iscensatt på detta vis, liknar en drag-king, en överdriven genusparodi.

Något avgörande händer när herrn i huset, som på författaren Selma Lagerlöfs Mårbacka, inte kvalar in i den hegemoniska manligheten, lever utöver samhällets normer, älskar andra kvinnor och envist bygger som hon tänker. På Mårbacka hade Lagerlöf under långa tider sällskap av antingen författaren Sophie Elkan eller läraren Valborg Olander, det pågick ett långdraget triangeldrama mellan dessa kvinnor. Byggnaden var inte bara ett hem utan fungerade redan under hennes livstid som en utställning över författaren Selma Lagerlöfs liv och verk. Mängder av turister, skolklasser och journalister har besökt Mårbacka. Det är som en levande tablå fylld med referenser till karaktärer och miljöer ur Lagerlöfs fiktioner. I detta utställda hem kunde Lagerlöf och kvinnorna runt henne – släktingar, älskarinnor, anställda – leva i ett slags patriarkal maskerad.

Idag skriver jag till er som kortsnaggad monsterkvinna med en avhandling i arkitektur i bakfickan. Byggnader kan också vara med och förskjuta normer. Husen är inte så tröga och stillastående som de låtsas. I min avhandling Behind Straight Curtains: towards a queer feminist theory of architecture undersöker jag arkitektur som ett slags iscensättningar som skapar nya betydelser.[2] Jag gillar teatral arkitektur som bygger på drömmar om förändring. Genom att kombinera Judith Butlers tänkande om genus som en iscensättning genom ytliga attribut med Gottfried Sempers arkitekturteorier om beklädnad (enkelt förklarat; byggnader kan tänkas som en slags klädda strukturer där betydelsen sitter i den synliga ytan, de omslutande väggarna eller fasaden) har jag närmat mig sociala konstruktioner av genus och sexualitet genom arkitektur. Byggnaderna och rummen står inte neutrala i något slags förhistoriskt ramverk, de är sociala konstruktioner i materiel form. Om vi kollar på arkitekturens ytliga iscensättning, kan den förstås i termer av drag; Mårbackas skeva arkitektur blir begriplig när den kopplas till genusparodi och konsten att passera. Mårbackas “power suit”, den karolinska dräkten, är på ett direkt sätt en beklädnad av huset. Det är en kostym som drogs på utanpå ett redan existerande hus. Byggnaden existerar i lager på lager där de olika fiktionerna om Mårbacka har byggts samman till en arkitektur där originalet förlorat sin överlägsenhet. Den dissonanta herrgården med sin skruvade maskulinitet skapar också ett glapp som möjliggör en livsstil som fullkomligt avvek från samhällets normer. Den listiga transformationen av Mårbacka gjordes inte bara för att manifestera Lagerlöf som en av Sveriges mest lästa och kända författare, den drevs av en längtan att möjliggöra ett samliv med Valborg Olander. Drömmen om ett hem efter eget huvud hade Selma Lagerlöf närt länge. I biblioteket på Mårbacka finns Frances Wachtmeisters pamflett Eget hem. De ogifta kvinnornas egna hems fråga, 1904. Jag citerar:

INVÄNDNINGAR

När man vill börja ett företag eller försöka sig på något nytt här hemma i vårt goda försiktiga land, så måste man bereda sig på att det första som möter är en hord af välvilligt afrådande vänner och bekanta, som med en förvånande snabbhet i uppfattningen af företagets alla vanskliga sidor och alla de möjliga och omöjliga risker och vådor, som därmed äro förknippade, vanligen inom kort alldeles lyckas förkväfva initiativhåg och handlingsmod. De tusen invändningarna lyckas slutligen alldeles skymma undan själva sakens kärna, och så står man där handfallen och beröfvad den bärande entusiasm, hvarmed man just skulle fått kraft att bekämpa de mötande svårigheterna. När man på detta sätt fått dem över sig alla på en gång, är det föga underligt att modet sviker och att ännu ett luftslott faller i ruiner, som kunde ha blifvit en vacker verklighet.

Särskildt användes den välvilligt kväfande metoden mot det svagare könet, som genom sin brist på hänsynslöshet är mest utsatt för detta slag av andliga nederlag. En viss grad av hänsynslöshet är nämligen ett av de väsentligaste villkoren för att öfver huvud taget lyckas med någonting här i världen. Det gäller att kasta åt sidan alla smärre betänkligheter och hålla ögonen stadigt fästade på huvudsaken. Och härtill hjälper oss sannerligen icke våra vänner med deras många betänksamma invändningar.[3]

Det stora, men långsmala, biblioteket med Lagerlöfs arbetsplats ligger på första våningen. Planlösningsidén kom från en av Lagerlöfs kvinnor, Sophie Elkan. Selma Lagerlöf i brev till Sophie Elkan:

- Jag har skrivit till Clason om att förändra den övre långa hallen till bibliotek, som du föreslog, och han har skickat en ändrad ritning. Nu tror jag snart att bygget blir bra.[4]

De avokadogröna väggarna, fyllda med böcker, har förgyllda listverk och de fyra fönstren som vetter mot trädgården är draperade med jacquardvävda sidengardiner i mandelgrönt. Detta är ett betydelsefullt rum – ett intryck som understryks av två kristallkronor. En laverad Sverigekarta krönt av en förgylld skulptur av Akka och Nils pryder en kortvägg.[5] Ovanför de sex dörrarna finns par av nakna amoriner i full verksamhet. Alla dessa dörrar påminner mig om dörrar som slår i en förvecklingskomedi. Dörrarna leder till rum märkta av de kvinnor som ingick i detta enkönade hem – Valborg Olander, sekreterare och älskarinna, Ellen Lundgren, husföreståndare, Sophie Elkan, “ressällskapet” och Selma Lagerlöf.

Biblioteket är laddat som en scen, relationer finns inskrivna i dekoren, mellan dörrarna, fönsternischerna, skrivbordet och böckerna. I detta bokliga rum ingår också dagens aktörer, oftast grupper av turister manövrerade av en guide. Mårbacka skapades som ett slags levande utställning, både ett hem och en manifestation av författaren, hennes böcker och hennes liv. Jag tillåter mig att fantisera om en scen som kan ha utspelat sig i biblioteket:

Nära kakelugnen på en ottoman med broderade kuddar halvligger två kvinnor. De är mycket nära. De stora bladen av en palm på en piedestal hänger som ett parasoll över dem. Golvet och möblerna är draperade med tunga textilier och pälsar. Kvinnornas klänningar blandas med draperingarna och det är inte säkert var kjolarna slutar och de andra textilierna börjar. De vilar under samma täcke, under vilket de är sammanbundna. En av dem, hon som kallas “sekreteraren”, alltså Valborg Olander, vilar sig på chaiselongen. Den andra, “författaren”, sitter nedanför med anteckningsbok och penna. Avslappnad lutar hon sig tillbaka, hennes huvud vilar nästan i sekreterarens knä, hon bildar en kurva runt författaren.

Valborg Olander läser högt ur Frances Wachtmeisters pamflett Eget hem.

Valborg Olander:

“Det egna hemmet är en kraftkälla, ur hvilken de förut rotlösa, håglösa, modlösa kunna återhämta förtroende till lifvet och tilltro till sig själva. Hvad allt detta kan medföra av nya modiga tankar, nya uppslag är omöjligt att förutsäga. Visst är, att det egna hemmets jordmån har kraft att bära friskare skott, än vad den rotlösa parasittillvaron lyckas frambringa”.[6]

Selma Lagerlöf:

Att “få ett eget hem” betydde efter gammalt språkbruk att en ung flicka blef gift.[7]

Valborg Olander, medan hon bläddrar:

Hon vet att argumentera, Frances. Lyssna på dessa ord från “ängsliga samhällsbevarare” under rubriken Invändningar:

“…är det inte nog med att man låter flickorna ägna sig åt annat arbete än det de som blivande hustrur och mödrar äro danade för, skall man nu också öppna åt dem möjligheten af egna hem, oberoende av äktenskapet, då är ju mannen snart alldeles överflödig…”[8]

[Som om kvinnans självständiga bostad skulle ödelägga kärnfamiljen, är inte det en aning optimistiskt? De ängsliga samhällsbevararna påminner mig om Selma Lagerlöfs pappa. Han motarbetade Lagerlöfs vilja att utbilda sig. Stackarna, kvinnor som ej är direkt kontrollerade av män, det är kusligt.]

Valborg Olander:

Under rubriken Belysande exempel finns ett ömsint par:

“Den skapande konstnären, målarinnan, som efter slutade studier behöfver ostörd ro och ensamhet för att fullt och helt kunna ägna sig åt sitt arbete, längtar efter naturens inspirerande och fördjupade medverkan. … Hon slår sig samman med en god vän, som besitter den praktiska skaparlusten och som med glädje åtar sig de husliga bestyren och omsorgen om täppan.”[9]

[Jag är så trött på omskrivningen “god vän”, fortfarande idag omskrivs Lagerlöfs och Olanders kärleksrelation med “livspartner”.

Invändning från “ängsliga samhällsbevarare”:
- Men är inte det korrekt?
- Det är klart att det är, men det är så safe. Birgitta Stenberg bangade inte, hon sa: “Lagerlöf tillhörde den första generationen som skapade en egen queer värld omkring sig.”][10]

Valborg Olander, fortsätter läsa om det queera paret i Wachtmeisters bok:

“Medan nu den ena vännen målar, arbetar den andra i trädgården och ovisst är, hvilken av de två som känner sig lyckligast i sitt skapande, den med penseln eller den med spaden.”[11]

Selma Lagerlöf:

Hemmet kommer att på ett helt annat sätt bli ett hem, då vi bli två.[12] Mårbackabygget är ju påbörjat, det är ju också så märkvärdigt och om något år bara skulle du kunna flytta till mig. Vi får tala om detta, om vi skola kunna ordna det så, att vi alldeles slå oss ihop eller om du vill ha ditt eget hem kvar, men mesta delen av året måste du ändå vara hos mig. Jag kan inte vara utan dig. Tänk detta att sedan jul har jag ingenting annat fått göra än att skriva brev och sköta affärer. Du måtte väl komma och ta hand om mig. Du har varit tålig, det var omöjligt att göra detta förut, mest hoppas jag att vi ska få åldras samman. Vi ska låta Clason rita så att du får det riktigt bra.[13]

Valborg Olander:

Du är så söt, som bygger hus med samma säkerhet som romaner.[14]

[Lagerlöf byggde om huset så att Valborg Olander kunde bo där. I Stockholm hade Lagerlöf eget rum i Olanders våning på Karlavägen 99. Lagerlöf och Olander levde diskret men ändå förvånansvärt öppet med tanke på att deras kärlek var olaglig. Den byggda miljön formar våra liv, inte på ett absolut, deterministiskt sätt, men den ger förslag, fastställer vad som är ett normalt sätt att leva. Att inte ta med det privata livet i tolkningen av arkitekturen återetablerar samma homofobiska normer som en gång gjorde det omöjligt för Lagerlöf och Olander att leva öppna med sin kärlek.]

Selma Lagerlöf:

Vi får ju ta det makligt för din Augustas skull och likaså för alla människors skull.[15]

Valborg Olander:

Min älskade, det är förskräckligt att vara så skild från dig. Jag vet bara inte hur det kan gå att leva ett så här halvt liv.[16]

Selma Lagerlöf:

Snart ska vi arbeta tillsammans och älska, älska upptända. Det är så härligt att tänka på.[17]

*

Jag vill röra mig kring provisoriska flyglar och kammare i en queer byggnad vars väggar är uppförda, sen nedmonterade och flyttade, så snart deras syfte är utspelat. Ungefär som Lagerlöf gjorde med sitt Mårbacka. Mina sanna drömmars bostad är ett skrytbygge och en omtanke, byggd av vänner, verandor, älskare, plåttak och väggar, arbetare, fria djur och tålmodiga växter, önskegrannar, drönare och stora maskiner. En flisa i världen där drömmen om ett generöst samhälle redan realiserats.

Wherever I lay my girlfriend that’s my home.