Nära kakelugnen på en ottoman med broderade kuddar halvligger två kvinnor. De är mycket nära. De stora bladen av en palm på en piedestal hänger som ett parasoll över dem. Golvet och möblerna är draperade med tunga textilier och pälsar. Kvinnornas klänningar blandas med draperingarna och det är inte säkert var kjolarna slutar och de andra textilierna börjar. De vilar under samma täcke, under vilket de är sammanbundna. En av dem, hon som kallas “sekreteraren”, alltså Valborg Olander, vilar sig på chaiselongen. Den andra, “författaren”, sitter nedanför med anteckningsbok och penna. Avslappnad lutar hon sig tillbaka, hennes huvud vilar nästan i sekreterarens knä, hon bildar en kurva runt författaren.

Valborg Olander läser högt ur Frances Wachtmeisters pamflett Eget hem.

Valborg Olander:

“Det egna hemmet är en kraftkälla, ur hvilken de förut rotlösa, håglösa, modlösa kunna återhämta förtroende till lifvet och tilltro till sig själva. Hvad allt detta kan medföra av nya modiga tankar, nya uppslag är omöjligt att förutsäga. Visst är, att det egna hemmets jordmån har kraft att bära friskare skott, än vad den rotlösa parasittillvaron lyckas frambringa”.[6]

Selma Lagerlöf:

Att “få ett eget hem” betydde efter gammalt språkbruk att en ung flicka blef gift.[7]

Valborg Olander, medan hon bläddrar:

Hon vet att argumentera, Frances. Lyssna på dessa ord från “ängsliga samhällsbevarare” under rubriken Invändningar:

“…är det inte nog med att man låter flickorna ägna sig åt annat arbete än det de som blivande hustrur och mödrar äro danade för, skall man nu också öppna åt dem möjligheten af egna hem, oberoende av äktenskapet, då är ju mannen snart alldeles överflödig…”[8]

[Som om kvinnans självständiga bostad skulle ödelägga kärnfamiljen, är inte det en aning optimistiskt? De ängsliga samhällsbevararna påminner mig om Selma Lagerlöfs pappa. Han motarbetade Lagerlöfs vilja att utbilda sig. Stackarna, kvinnor som ej är direkt kontrollerade av män, det är kusligt.]

Valborg Olander:

Under rubriken Belysande exempel finns ett ömsint par:

“Den skapande konstnären, målarinnan, som efter slutade studier behöfver ostörd ro och ensamhet för att fullt och helt kunna ägna sig åt sitt arbete, längtar efter naturens inspirerande och fördjupade medverkan. … Hon slår sig samman med en god vän, som besitter den praktiska skaparlusten och som med glädje åtar sig de husliga bestyren och omsorgen om täppan.”[9]

[Jag är så trött på omskrivningen “god vän”, fortfarande idag omskrivs Lagerlöfs och Olanders kärleksrelation med “livspartner”.

Invändning från “ängsliga samhällsbevarare”:
- Men är inte det korrekt?
- Det är klart att det är, men det är så safe. Birgitta Stenberg bangade inte, hon sa: “Lagerlöf tillhörde den första generationen som skapade en egen queer värld omkring sig.”][10]

Valborg Olander, fortsätter läsa om det queera paret i Wachtmeisters bok:

“Medan nu den ena vännen målar, arbetar den andra i trädgården och ovisst är, hvilken av de två som känner sig lyckligast i sitt skapande, den med penseln eller den med spaden.”[11]

Selma Lagerlöf:

Hemmet kommer att på ett helt annat sätt bli ett hem, då vi bli två.[12] Mårbackabygget är ju påbörjat, det är ju också så märkvärdigt och om något år bara skulle du kunna flytta till mig. Vi får tala om detta, om vi skola kunna ordna det så, att vi alldeles slå oss ihop eller om du vill ha ditt eget hem kvar, men mesta delen av året måste du ändå vara hos mig. Jag kan inte vara utan dig. Tänk detta att sedan jul har jag ingenting annat fått göra än att skriva brev och sköta affärer. Du måtte väl komma och ta hand om mig. Du har varit tålig, det var omöjligt att göra detta förut, mest hoppas jag att vi ska få åldras samman. Vi ska låta Clason rita så att du får det riktigt bra.[13]

Valborg Olander:

Du är så söt, som bygger hus med samma säkerhet som romaner.[14]

[Lagerlöf byggde om huset så att Valborg Olander kunde bo där. I Stockholm hade Lagerlöf eget rum i Olanders våning på Karlavägen 99. Lagerlöf och Olander levde diskret men ändå förvånansvärt öppet med tanke på att deras kärlek var olaglig. Den byggda miljön formar våra liv, inte på ett absolut, deterministiskt sätt, men den ger förslag, fastställer vad som är ett normalt sätt att leva. Att inte ta med det privata livet i tolkningen av arkitekturen återetablerar samma homofobiska normer som en gång gjorde det omöjligt för Lagerlöf och Olander att leva öppna med sin kärlek.]

Selma Lagerlöf:

Vi får ju ta det makligt för din Augustas skull och likaså för alla människors skull.[15]

Valborg Olander:

Min älskade, det är förskräckligt att vara så skild från dig. Jag vet bara inte hur det kan gå att leva ett så här halvt liv.[16]

Selma Lagerlöf:

Snart ska vi arbeta tillsammans och älska, älska upptända. Det är så härligt att tänka på.[17]

*

Jag vill röra mig kring provisoriska flyglar och kammare i en queer byggnad vars väggar är uppförda, sen nedmonterade och flyttade, så snart deras syfte är utspelat. Ungefär som Lagerlöf gjorde med sitt Mårbacka. Mina sanna drömmars bostad är ett skrytbygge och en omtanke, byggd av vänner, verandor, älskare, plåttak och väggar, arbetare, fria djur och tålmodiga växter, önskegrannar, drönare och stora maskiner. En flisa i världen där drömmen om ett generöst samhälle redan realiserats.

Wherever I lay my girlfriend that’s my home.