Ett nordiskt utbyte inom queerteori är mer sällsynt än vad man kanske tror och av den anledningen är det intressant att som svensk forskare få ta del av det norska forskningsfältet i form av antologin Når heteroseksualiteten må forklare seg. I synnerhet som man återfinner kända såväl som okända kollegor aktiva i både Norge, Sverige, Storbritannien och USA (utöver redaktörernas bidrag finner man även artiklar av Lynne Segal, Kari Melby, Kristin Spilker, Janne Bromseth, Don Kulick, Toril Moi och Elin Havelin Rekdal). Det verkar som om de täta referenserna till svenska och danska forskare påvisar en relativt nymornad norsk forskning i relation till övriga nordiska länder, men man återfinner även en del mer klassiskt inriktade feministiska och historiska referenser. Däremot är referenser till de utomnordiska forskningsfälten bland de norska skribenterna mer sällsynta – med ett undantag i form av återkommande referenser till Judith Butler. Till detta ska jag dock återvända senare eftersom det rör sig om en tendens som kan utgöra nyckeln till svaret på en fråga som uppstår i läsningen av i stort sett var och en av artiklarna i antologin: vad är heteronormativitet, egentligen? Och varför uttalas aldrig vad som är problemet med detta odefinierade begrepp?

Artiklarna är uppdelade i tre delar (I: Historiske perspektiver på heteronormativitet og reproduksjon, II: Heteronormativiteten utfordres og forhandles, III: Teoretisk kritikk) där den första, historiska delen, tar ett för mig okänt grepp inom queerforskning. I sin strävan att fokusera på heteronormativiteten domineras nämligen kapitlet av artiklar som behandlar äktenskap och manlighet. Och visst är det på normen man bör fokusera, men det finns olika sätt att göra det på och i detta fall blir skillnaden mellan traditionell kvinnoforskning (där fokus ligger på äktenskap, kvinnors förhållande till män, föränderlig kvinnlighet/manlighet) och det som här presenteras som queerteori plötsligt obefintlig. Texterna skulle likaväl kunna vara hämtade ur den, i detta sammanhang, mer stringent genomförda Inte ett ord om kärlek – äktenskap och politik i Norden ca 1850-1930 (2006) av historikerna Kari Melby, Anu Pylkkänen, Bente Rosenbeck, Christina Carlsson Wetterberg – en traditionellt genomförd genusstudie som för övrigt innehåller en bredare referens och diskussion kring Butler än denna antologi men ändå inte skulle drömma om att skriva in sig under etiketten queerteori. Är det verkligen så att resultatet av ett uttalat fokus på normen inte medför mer än en traditionellt genomförd genusforskning? Är heteronormativitet inte mer än ett ad hoc bredvid klass och maskulinitet? Bör man inte i så fall stanna upp och fundera på om detta är vad man vill att queerteori ska bidra med? Om svaret är nej, betyder det att det man vill kalla för queerteori inte har mycket att göra med första delen av denna antologi, trots habila och kompetent genomförda historiska och litteraturvetenskapliga studier.

Intressant nog är det faktiskt även den slutsats man får stöd för i Lynne Segals inledande artikel. Det är en personligt hållen översikt över feministisk sexualitetsforskning som förvisso inte alla kan känna igen sig i, men som bidrar med en intressant insyn i ett forskningsfält. Det underliga är bara att allt det som Segal varnar för och även menar redan har hänt med queerteorin internationellt i form av avradikalisering, ensidig användning av Butlers Gender Trouble, uteslutning av psykoanalytisk teori, m.m., är fenomen man finner prov på i resterande artiklar i antologin (med ett möjligt undantag i Don Kulicks artikel, då han öppet förespråkar en annan forskningsinriktning än den butlerianska). Detta blir i synnerhet märkbart i antologins andra del där vi inbjuds att laborera med hemmasnickrade teorimodeller rörande begär, reproduktion och identitetsmarkörer som sedan testas på ett intervjumaterial där vi kommer fram till att modellerna passar in. Det är här inte min intention att vara nedlåtande gentemot egna teorimodeller – sådana kan mycket väl leda till någonting nytt och intressant. Mitt problem är snarare de frampressade kopplingarna till teori, i huvudsak till Butlers dito, som inte håller vare sig till sin form eller sitt innehåll. Istället känns det som om det teoretiska ställningstagandet snarare handlar om en identitetsmarkör från författarens sida än om ett verkligt intresse för teori i allmänhet och Butlers teori i synnerhet (Agnes Bolsøs artikel är förmodligen på ett plan ett undantag här eftersom hon försöker introducera och applicera en psykoanalytisk begreppsapparat och även påpekar att så sällan har varit fallet i annan forskning där Butler använts. Den begreppsapparat som tillämpas är förvisso ambitiös men dock inte hämtad från Lacan eller Butler och det verkar ske en del sammanblandningar av centrala begrepp som fallos, maskulinitet, den Andre och begär i anslutning till detta. I slutändan får man, på omvägar, en förenkling av Lacans falliska begärsprincip där fallosen paradoxalt nog verkar knytas än mer till maskulinitet än hos både Butler och Lacan.)

Efter att ha kommit så här långt i antologin, börjar jag således ana varför texterna inte kan fånga mitt intresse. Det beror inte enbart på att det känns som om jag redan har läst en del av dem i form av studentuppsatser i genusvetenskap, utan det handlar även om att betoningen i antologin har hamnat på queer – inte på teori. Ett inte särskilt ovanligt fenomen förvisso, men eftersom det de facto är queerteori man säger sig vilja skriva, är det underligt hur man så ofta kan förbigå teoretiska diskussioner, referenser och ambitioner. Och det är här den där genomgående, pliktskyldiga referensen till Judith Butler blir intressant. För det är i huvudsak till “Butler och Foucault” man refererar till när man “talar teori”. Och den Butler-referens som förekommer mest är Gender Trouble. Är det då så, såsom Segal frågar sig, att queerteori är synonymt med Gender Trouble? Varför framgår det då sällan vad i Gender Trouble (eller Butlers övriga verk) som författarna har funnit intressant? Och, för att inte utse författarna i denna antologi till ensamma syndabockar, vad säger en sådan poserande referensanvändning om nordisk queerforskning i allmänhet? För visst känner vi igen det från många andra uttalat queerteoretiska sammanhang?

Istället för att försöka besvara dessa frågor, kan det vara mer konstruktivt (och avskräckande) att försöka peka på några av effekterna av en sådan inkonsekvent teoretisk (icke-)applicering. Ett resultat är nämligen att vi får den kritik vi förtjänar, eller i andra ordalag: Toril Moi har vi fått för våra synders skull. Den kritik mot poststrukturalismen i allmänhet och Butler i synnerhet som hon framför i den nästsista artikeln i antologin är nämligen till stor del uppbyggd på referenser till en queerteori som lider ungefär lika stora brister på poststrukturalistiskt kunnande som Moi själv. Moi, som oförtröttligt vill slå hål på hela poststrukturalismen, vågar symptomatiskt nog inte heller gå till själva källan (Derrida eller Butler) utan istället vänder hon sig till andrahandskällor, i detta fall till Dorthe Marie Søndergaard för att “hun er så analytisk klar at hun gjør det lett for andre å følge argumentasjonen hennes”. Och när Moi vid ett fåtal tillfällen trots allt vänder sig direkt till Butler är det, självfallet, enbart till hennes två första texter (Gender Trouble, 1990 och artikeln “Imitation and Gender Insubordination”, 1991), vilket år 2007 nog får ses som alltför obstinat ignorans av en forskares livsverk för att kunna tas seriöst. Oseriöst blir det även när Moi målar in sig själv i ett paradoxalt hörn då hon tillskriver Derrida en fyrkantig form av teori (allt tolkat genom Søndergaards text som även jag hade tolkat som fyrkantig, men knappast skyllt det på Derrida eller Butler), där “binära oppositioner” alltid sägs ha en hierarkisk relation till varandra och där det ena ledet blir norm och det andra avvikande och därigenom uteslutet. Detta är en definition av strukturalism som varje grundstudent i antropologi känner igen som Lévi-Strauss’ strukturalism och som Derrida var djupt kritisk till. Moi verkar dock vara helt ovetandes om att Søndergaards definition av Derrida snarare är en definition av Lévi-Strauss, eftersom hon i ett senare sammanhang förklarar att just Lévi-Strauss’ strukturalism är “verdt langt mer oppmerksomhet enn den pleier å få, nettopp fordi den egner seg så godt til å vise hvordan kulturspesifikke og ideologiske måter å forstå kjønn på presenteres som naturlige”. Då feminister har ägnat snart ett halvt sekel åt att både diskutera, kritisera och revidera Lévi-Strauss, känns Mois plötsliga upptäckt av en “glömd” nestor rätt malplacerad.

Kanske det istället kan vara bra att ha som ledstjärna att om man förenklar poststrukturalistisk teori genom att hoppa över ett par centrala tankeled (där det frånvarande – inte den binära oppositionen – är den väsentliga “detaljen” hos Derrida) kommer man att sluta i strukturalism. Poststrukturalismen är trots allt inte strukturalismens motsats, det är snarare ett försök att besvara de frågor som man ansåg att strukturalismen antingen ledde in i en återvändsgränd, ignorerade eller satte in i ett cirkelresonemang. Detta behöver man inte vara vare sig en förespråkare för det ena eller det andra för att hålla med om – de sena “strukturalisterna” (exempelvis Foucault) och de tidiga “poststrukturalisterna” (exempelvis också Foucault) påvisar dessa skillnader alldeles av sig själv. Således blir det självfallet förvirrande när man förenklar en poststrukturalistisk forskare, och ingen ärlig kritiker bör förlita sig på andrahandskällor i ett sådant sammanhang. Moi säger att hon har valt Søndergaards text just för att den förenklar Butler och därigenom sjunker intresset för hennes kritik nämnvärt. Då hennes huvudkritik – att poststrukturalisterna är idealister för att de är emot essenser – redan har fallit på sin egen sammanblandning av “essens” och “materia”, återstår inte mycket av intresse i hennes kritik.

Moi debatterar med andra ord mot väderkvarnar, men (tyvärr) har dessa väderkvarnar ibland en tendens att materialisera sig själva till verkliga jättar och föreliggande antologi är nog ett exempel på ett sådant fall. Med undantag för Segals och Kulicks artiklar, utgör således antologin ett utmärkt pedagogiskt exempel för den ironiskt lagda läsaren.

Men visst kan vi bättre? Känslan av stagnation blir en smula tragisk när det lästa presenteras som ny, fräsch forskning och den skriande frågan blir hur vi ska kunna gå vidare utifrån detta? Vi har en “ny” teori (sedan 1990-talet) men saknar uppenbarligen en likaledes “ny” metodologi, syfte och frågeställning. Vi har en återkommande referens i form av Butler samtidigt som till och med de forskare som tillskrivs hennes skandinaviska introduktion (Søndergaard i Danmark, Tiina Rosenberg i Sverige) uttalat och utan att skämmas ignorerar hennes mer avancerade delar (framför allt den psykoanalytiska revisionen) som om den inte vore nödvändig för att förstå vad hon vill ha sagt. “Det är grekiska, därför läses det inte” är dock inte en särdeles bra grund för avancerad forskning och teoriutveckling. Ändå är det denna anti-psykoanalytiska inställning som har fått fungera som förebild för en stor del av efterföljande nordiska forskare med ett queerteoretiskt intresse. Effekten är förmodligen att man i princip bäddar för en kritik som inte heller behöver sätta sig in i det “svåra” och “komplexa” (men om det inte är det komplexa vi som forskare bör ägna oss åt vet jag inte riktigt vad vi har för existensberättigande). Det är som om vi har stöpt oss en form där vissa kodord pressas in och där både material, metod och utgång är förutsägbara, på gränsen till banala, och vi kallar detta för “queerteori” och refererar till Gender Trouble trots att det som står där (och framför allt i övriga verk av Butler) inte har mycket att göra med den fyrkantiga socialkonstruktivistiska strukturalism som man återfinner både hos förespråkarna av queerteori och hos kritikerna.

Om queerteori är en uppmaning att bryta normer för att upptäcka någonting annat, bör det väl vara vägledande även för val av metod, material, språkbruk, ja, kort sagt, hela forskningsansatsen. Om forskningen sedan berör olika sexualiteter eller inte är mindre väsentligt. Om det sedan är Butler som vi vill ha som teoretisk vägledare (vilket verkar vara önskemålet att döma av referenserna), bör vi ha läst densamma och åtminstone gjort en ansats till att förstå varför just Butler är specifik och användbar i det egna forskningssammanhanget. Om inte, så står det var och en fritt att läsa och inspireras av någon annan forskare som ligger närmare den egna världsbilden.

Denna enkla ståndpunkt finner jag faktiskt stöd för i Havelin Rekdals avslutande försvar av Moi. Hennes poäng är att även Moi kan ses som en möjlig teoretiker när man vill utmana heteronormativiteten och att queerteoretikernas önskan att vara poststrukturalistiska kanske inte är nödvändig. Vad som möjligtvis fattas i Havelin Rekdals artikel är en översikt som visar var Moi hör hemma teoretiskt (en lite paradoxal blandning av Simone de Beauvoir, Lévi-Strauss och den franska könsskillnadsskolan), medan Butler i första hand har tagit avstamp i den sistnämnda skolan och sökt revidera den utifrån en närmast post-fenomenologisk läsning. Utan denna bakgrund framstår Moi som både ny, ensam och unik, vilket i det fallet är missvisande och lätt ger upphov till (ännu) en ikonisering. Slutsatsen att det bör vara tillräckligt att påvisa att det finns andra sätt att leva än det heterosexuella för att räknas in i vad Moi tydligen vill kalla för en queer forskning är däremot värd att fundera på. Inte för att jag själv tycker att detta är en väg att gå (att påvisa redan existerande livsstilar känns rätt meningslöst i längden), utan för att här finns en öppning till just tydliggjorda ståndpunkter och möjligheter att utifrån dessa reda ut hur vi hamnat där vi nu har hamnat. Så länge vi kallar forskningsfältet för queerteori och envisas med att ikonisera Butler inom detta fält, måste vi leva upp till detta. Vilket vi uppenbarligen inte har lyckats med. Således står vi inför valet att antingen ta tag i denna teori och denna Butler på ett fördjupat, ärligt och produktivt sätt eller att istället följa Mois och Havelin Rekdals (och Kulicks) förslag om att luckra upp den poststrukturalistiska teorinormen och utifrån en mer valfri teoretisk grund bedriva queerforskning där man studerar (redan existerande) “icke-heteronormativt liv”. Och här är min ståndpunkt tydlig: en sådan forskning har förmodligen den nackdelen att den inte har mycket nytt eller intressant att komma med. Likheterna med föreliggande forskning där stagnerat, liberalt identitetsbekräftande går före radikalt, vänsterorienterat teoriutvecklande kommer snarare att vara slående. Men den väsentliga fördelen vore att denna queerforskning skulle vara mer forskningsmässigt stringent än i nuläget och att elaka recensenter av mitt slag därmed inte skulle ha lika mycket att beklaga sig över. En fördel i sig utan tvivel. Det man däremot skulle gå miste om vore den väsentliga insikt som bland andra Butler har bidragit med: att vara avvikande innebär inte att du har subjektifierats utanför ett normativt system och denna insikt medför i sin tur att både forskning och politik måste se radikalt annorlunda ut än vad vi hitintills har vant oss vid. Enbart “synliggörande”, “genderbender” och “begreppsförskjutningar” är inte nog – och i vissa fall inte ens en bra början. Men en sådan “detalj” är förstås bara intressant om man menar att det krävs en komplex teori och en komplex politik för att förstå och förändra en ytterst komplex värld. Och just komplexitet verkar tyvärr inte vara denna antologis starka sida.