Kanske det istället kan vara bra att ha som ledstjärna att om man förenklar poststrukturalistisk teori genom att hoppa över ett par centrala tankeled (där det frånvarande – inte den binära oppositionen – är den väsentliga “detaljen” hos Derrida) kommer man att sluta i strukturalism. Poststrukturalismen är trots allt inte strukturalismens motsats, det är snarare ett försök att besvara de frågor som man ansåg att strukturalismen antingen ledde in i en återvändsgränd, ignorerade eller satte in i ett cirkelresonemang. Detta behöver man inte vara vare sig en förespråkare för det ena eller det andra för att hålla med om – de sena “strukturalisterna” (exempelvis Foucault) och de tidiga “poststrukturalisterna” (exempelvis också Foucault) påvisar dessa skillnader alldeles av sig själv. Således blir det självfallet förvirrande när man förenklar en poststrukturalistisk forskare, och ingen ärlig kritiker bör förlita sig på andrahandskällor i ett sådant sammanhang. Moi säger att hon har valt Søndergaards text just för att den förenklar Butler och därigenom sjunker intresset för hennes kritik nämnvärt. Då hennes huvudkritik – att poststrukturalisterna är idealister för att de är emot essenser – redan har fallit på sin egen sammanblandning av “essens” och “materia”, återstår inte mycket av intresse i hennes kritik.

Moi debatterar med andra ord mot väderkvarnar, men (tyvärr) har dessa väderkvarnar ibland en tendens att materialisera sig själva till verkliga jättar och föreliggande antologi är nog ett exempel på ett sådant fall. Med undantag för Segals och Kulicks artiklar, utgör således antologin ett utmärkt pedagogiskt exempel för den ironiskt lagda läsaren.

Men visst kan vi bättre? Känslan av stagnation blir en smula tragisk när det lästa presenteras som ny, fräsch forskning och den skriande frågan blir hur vi ska kunna gå vidare utifrån detta? Vi har en “ny” teori (sedan 1990-talet) men saknar uppenbarligen en likaledes “ny” metodologi, syfte och frågeställning. Vi har en återkommande referens i form av Butler samtidigt som till och med de forskare som tillskrivs hennes skandinaviska introduktion (Søndergaard i Danmark, Tiina Rosenberg i Sverige) uttalat och utan att skämmas ignorerar hennes mer avancerade delar (framför allt den psykoanalytiska revisionen) som om den inte vore nödvändig för att förstå vad hon vill ha sagt. “Det är grekiska, därför läses det inte” är dock inte en särdeles bra grund för avancerad forskning och teoriutveckling. Ändå är det denna anti-psykoanalytiska inställning som har fått fungera som förebild för en stor del av efterföljande nordiska forskare med ett queerteoretiskt intresse. Effekten är förmodligen att man i princip bäddar för en kritik som inte heller behöver sätta sig in i det “svåra” och “komplexa” (men om det inte är det komplexa vi som forskare bör ägna oss åt vet jag inte riktigt vad vi har för existensberättigande). Det är som om vi har stöpt oss en form där vissa kodord pressas in och där både material, metod och utgång är förutsägbara, på gränsen till banala, och vi kallar detta för “queerteori” och refererar till Gender Trouble trots att det som står där (och framför allt i övriga verk av Butler) inte har mycket att göra med den fyrkantiga socialkonstruktivistiska strukturalism som man återfinner både hos förespråkarna av queerteori och hos kritikerna.

Om queerteori är en uppmaning att bryta normer för att upptäcka någonting annat, bör det väl vara vägledande även för val av metod, material, språkbruk, ja, kort sagt, hela forskningsansatsen. Om forskningen sedan berör olika sexualiteter eller inte är mindre väsentligt. Om det sedan är Butler som vi vill ha som teoretisk vägledare (vilket verkar vara önskemålet att döma av referenserna), bör vi ha läst densamma och åtminstone gjort en ansats till att förstå varför just Butler är specifik och användbar i det egna forskningssammanhanget. Om inte, så står det var och en fritt att läsa och inspireras av någon annan forskare som ligger närmare den egna världsbilden.

Denna enkla ståndpunkt finner jag faktiskt stöd för i Havelin Rekdals avslutande försvar av Moi. Hennes poäng är att även Moi kan ses som en möjlig teoretiker när man vill utmana heteronormativiteten och att queerteoretikernas önskan att vara poststrukturalistiska kanske inte är nödvändig. Vad som möjligtvis fattas i Havelin Rekdals artikel är en översikt som visar var Moi hör hemma teoretiskt (en lite paradoxal blandning av Simone de Beauvoir, Lévi-Strauss och den franska könsskillnadsskolan), medan Butler i första hand har tagit avstamp i den sistnämnda skolan och sökt revidera den utifrån en närmast post-fenomenologisk läsning. Utan denna bakgrund framstår Moi som både ny, ensam och unik, vilket i det fallet är missvisande och lätt ger upphov till (ännu) en ikonisering. Slutsatsen att det bör vara tillräckligt att påvisa att det finns andra sätt att leva än det heterosexuella för att räknas in i vad Moi tydligen vill kalla för en queer forskning är däremot värd att fundera på. Inte för att jag själv tycker att detta är en väg att gå (att påvisa redan existerande livsstilar känns rätt meningslöst i längden), utan för att här finns en öppning till just tydliggjorda ståndpunkter och möjligheter att utifrån dessa reda ut hur vi hamnat där vi nu har hamnat. Så länge vi kallar forskningsfältet för queerteori och envisas med att ikonisera Butler inom detta fält, måste vi leva upp till detta. Vilket vi uppenbarligen inte har lyckats med. Således står vi inför valet att antingen ta tag i denna teori och denna Butler på ett fördjupat, ärligt och produktivt sätt eller att istället följa Mois och Havelin Rekdals (och Kulicks) förslag om att luckra upp den poststrukturalistiska teorinormen och utifrån en mer valfri teoretisk grund bedriva queerforskning där man studerar (redan existerande) “icke-heteronormativt liv”. Och här är min ståndpunkt tydlig: en sådan forskning har förmodligen den nackdelen att den inte har mycket nytt eller intressant att komma med. Likheterna med föreliggande forskning där stagnerat, liberalt identitetsbekräftande går före radikalt, vänsterorienterat teoriutvecklande kommer snarare att vara slående. Men den väsentliga fördelen vore att denna queerforskning skulle vara mer forskningsmässigt stringent än i nuläget och att elaka recensenter av mitt slag därmed inte skulle ha lika mycket att beklaga sig över. En fördel i sig utan tvivel. Det man däremot skulle gå miste om vore den väsentliga insikt som bland andra Butler har bidragit med: att vara avvikande innebär inte att du har subjektifierats utanför ett normativt system och denna insikt medför i sin tur att både forskning och politik måste se radikalt annorlunda ut än vad vi hitintills har vant oss vid. Enbart “synliggörande”, “genderbender” och “begreppsförskjutningar” är inte nog – och i vissa fall inte ens en bra början. Men en sådan “detalj” är förstås bara intressant om man menar att det krävs en komplex teori och en komplex politik för att förstå och förändra en ytterst komplex värld. Och just komplexitet verkar tyvärr inte vara denna antologis starka sida.