Om ekonomi och heteronormer över huvudtaget sätts samman i ett svenskt sammanhang – forskning, kulturdebatt och annan litteratur inbegripen – är det framför allt konsumtionsfrågorna som lyfts. Det är inte konstigt mot bakgrund av masskommodifieringens centrala betydelse för den samtida kapitalismen. Rosa pengar är ett begrepp som ringar in delar av fenomenet.

Konsumtionsforskningen utgör även ett av de subfält som Jacobsen och Zeller pekar ut. Forskningen inom området innehåller i sig en rad olika inriktningar och representerar även olika syn på marknaden och dess betydelse för emancipation och förtryck.[14] De olika synsätten har också en motsvarighet i en svensk kontext. Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro har presenterat texter som ger en positiv bild av hur marknaden kan fungera emancipatoriskt och ekonomin kan vara pådrivande i att nå ökad tolerans för homosexuella. De menar också att homosexuella i Sverige utgör en stor köpkraft.[15]

Men annan forskning handlar om att med kritisk ingång granska företags fokus på homosexuella som konsumenter. M.V. Lee Badgett, som varit betydelsefull för framväxten av queer economics-fältet, pekar på att företags intressen av att nå homosexuella konsumenter ökat dramatiskt. Badgett hänvisar till tre myter om homosexuella som i stort sett förklarar det ökade intresset. Dessa är DINK-myten, välståndsmyten och statuskonsumtionsmyten. DINK står för ”Double Income No Kids” och DINK-myten handlar om föreställningar om att homosexuella inte skulle ha barn och därmed mycket mer pengar att lägga på sig själva. Välståndsmyten handlar om föreställningar om homosexuella som välbärgade, välutbildade och tillhörandes en professionell elit i samhället. Statuskonsumtionsmyten rör föreställningar om homosexuella som hedonistiska och konsumtionsorienterade. De två sista myternas ursprung går långt tillbaka i tiden och handlar bland annat om att homosexuella som historiskt tagit plats i offentligheten, framför allt varit personer med en högre klassbakgrund.[17]

Badgett möter främst föreställningarna genom hänvisningar till tidigare forskning. Dessa visar att DINK-myten, enligt Badgett, har en viss bäring när det gäller samkönade manliga par, som beskrivs som mindre benägna att skaffa barn. Statuskonsumtionsmyten ifrågasätts genom att den bygger på att homosexuella skulle ha en helt annan karaktär när det gäller produktintresse jämfört med heterosexuella, vilket det finns väldigt få belägg för. Välståndsmyten ifrågasätts med hänvisning till studier kring inkomst som motsäger detta.[18] Detta innebär med andra ord en falsifiering av många antaganden som ligger till grund för generaliseringar kring homosexuella konsumenter och den påstådda köpkraften, som nämndes ovan.

I ett svenskt sammanhang problematiserar Lena Martinsson kapitalism och konsumtion och dess relation till heteronormativitet utifrån ett queert postmarxistiskt perspektiv. I Är lesbiska snåla? Queerperspektiv på ekonomiska beteenden undersöker hon föreställningar om manlighet, kvinnlighet, hetero- och homosexualitet och hur dessa hänger ihop med föreställningar om ekonomiskt konsumtionsbeteende.[19]

I Selling Out: The Gay and Lesbian Movement Goes to Market menar Alexandra Chasin att marknadsföring och reklam i USA utvecklats så att marknadens tillväxt blivit beroende av att skapa sociala identiteter som grund för konsumtion.[20] Genom att undersöka de tidiga kopplingarna mellan kapitalism och liberal demokrati pekar hon på betydelsen av en liberal diskurs kring individuella rättigheter å ena sidan och en kapitalistisk ekonomi å andra sidan för homopolitik och -identitet.[21] Hennes resonemang handlar om att subjektivitet i en konsumentkultur förhandlas via marknaden. Under 1900-talet har subjektivitet allt mer blivit artikulerad som identitet och därför har också identitetsfrågor blivit förhandlade på en marknad. Den ideologiska grunden för marknaden är idén om ett fritt val.[22] Chasin för resonemang om vilken betydelse liberalismen har haft för förståelsen av (homo)sexualitet och krav kopplade till detta. Genom att (homo)sexualiteten placeras i kroppen, sorteras frågorna i en liberal logik in i det privata till skillnad från det offentliga. Politiska rättigheter har till exempel handlat om rätten till ett privatliv. Försök att klassificera identitetsfrågor som något privat är ett i grunden liberalt projekt. Detta då liberalismen försöker isolera offentliga frågor från privata där de senare ska förstås som ickeopolitiska.[23]

Chasins analys är ett tydligt exempel på nödvändigheten av den intersektionella queera antikapitalistiska ansatsen. En queer eller marxistisk analys isolerade från varandra, skulle ha svårt att erbjuda samma kunskap som den Chasin presenterar.
 

Ett urval av texter har presenterats som visar delar av det queera (antikapitalistiska) ekonomiska fältet. Frågan är hur den queera antikapitalismen tas vidare.

I ett svenskt forskningssammanhang är idéerna så blygsamt representerade att det är svårt att prata om ett fält. Det behöver förändras och det är därför angeläget med ett mer intensivt samtal kring vilka förluster som kommer av att dessa intersektioner osynliggörs.

Sociala rörelser skulle kunna ställa ökade krav på att den kritiska forskningen skärper sin analys. Men för att detta ska bli möjligt krävs att perspektiven inte intar en så undanskymd position. Det är framför allt bland mindre aktivistbaserade (queera) nätverk som analysen finns representerad. Nämnas kan Göteborgs Queerinstitut, Uppsala Pride, Anarchopride och DNA, Den Nya Alliansen, i Stockholm, liksom Hardqueer Intersektionell solidaritet i Malmö. Detta är viktiga forum och verksamheter, men det är problematiskt att analysen nästan uteslutande återfinns i dessa aktivistiska grupperingar. Det får inte lika stort genomslag som om den var representerad mer brett. Den bör inte heller så gott som enbart ägas av delar av queera/sexualpolitiska rörelser, utan även flytta fram positionerna i socialistiska och andra organisationer.

Frånvaron av antikapitalistiska utgångspunkter innebär inte en neutral ansats. Kunskapen behöver breddas kring vad just det betyder. Det förutsätter ett mycket tydligare synliggörande av den ontologiska position som bortvalet av antikapitalismen görs utifrån. Centralt här är att lägga på bordet den hegemoniska idé om att vi befinner oss i postpolitiken, antaganden om att vi idag skulle leva i ett samhälle som befinner sig bortom en höger-vänsterdimension, där den liberala demokratin historiskt skulle ha vunnit över ett socialistiskt projekt.[24] Hur normaliseras en sådan idé? Och hur görs det till något naturligt att vissa maktanalyser separeras från varandra, istället för att ta sin början i att maktordningar står i relation till varandra?

Bilden behöver bli klarare kring olika föreställningar när det gäller intersektioner mellan heteronormer och kapitalism. Precis som den postmarxistiska idéutvecklingen har skett både som ett inommarxistiskt samtal och även inom demokratiteori, skulle också det queera fältet, bland flera, tjäna på att oftare gå i dialog med andra fält. Genom dessa samtal skulle skiljelinjer i föreställningar tydligare kunna utmejslas. Flera frågor skulle kunna besvaras; Vilka skillnader existerar mellan exempelvis antikapitalistiska och marknadsliberala utgångspunkter? Hur kommer dessa till uttryck i forskningens inriktning och tillvägagångssätt – oavsett om det rör ekonomisk eller annan forskning, explicit eller genom implicita antaganden?