Båtar med hav.
Har du sett? De skeppar skärvor av havet i små fiskebåtar.
Bygger upp det igen precis som det var.

Du sa det var ett rörande försök. Plockade upp en av spegelskärvorna,
mindre kopior av oss själva är söta, oförargliga.
Det kallas chibi eller super deformed,
sen kraschen vet du allt om subkulturerna.
Barn finns redan i naturen, men jag vill ändå att vi ska försöka göra ett.

Om vi aldrig lärt oss hur man gör,
skulle vi kunna göra det omöjliga då?
Värma ett frö mellan tungan och kinden,
plantera ektoplasman mellan lakanen till ett sött spöke.
Eller tvingas springa höga på Jolt Cola genom tunnelbanespärrarna
för att känna det sparka i magen.

Väktarna mosar ner dig men jag släpper inte,
fostret vandrar från hand till hand,
ännu mörkt och nipprigt som kaffe.
Du rullas in under lysrör flätade till akuten,
framkallar huden till strålande smink och plymer.

Din kropp har klappat ihop och startats om så många gånger
att du förändrats, cellregnet reagerar på metallerna och grönskar.
Man skär sig på havet. Vissa skyddsmekanismer verkar nyckfulla,
som allergi.
På något sätt är det sexigt när snoret spolar ut trädens sperma,
på något sätt föder vi hela tiden.

Naturen har gjort sjukare saker förut, tänk diktsamlingar,
tänk saltkristaller, sådana man gjorde som liten.
Bara havssalt som man lät dunsta på fönsterbrädet.
Efter några veckor bildades perfekt formade kristallkvadrater
samlade i klungor. Så enkelt.

På röntgenbilderna ser skelettet ut som uppförstorade snöflingor.
Ett rede av titanplattor, förgrenade i fraktaler, byggs i din mage.
Du ska skydda fantasifostret där tills det vågar bli verkligt.
Du vill ha lakrits, murbruk och rosor och jag matar dig med det.

Jag går ut ensam en stund, tar en nyare pust av vintern, andas tandkräm.
Om natten är allt övergivet, gatorna sträcker sig torrlagda och utrymda.
Det är spöklikt, det gör att jag måste ramla,
se om gatorna tar emot, om någon reflex kan utlösas.
Kastar mig handfallen mot asfalten men fångas upp av varma slingor
som lindar ett stöttande bandage om min bål.
Blåmarken gjuts ut under mig. Det finns blod som söker ett hjärta.

Tillbaks till dig tvingas jag byta linje just den stationen
som blöder efter din mage.
Men där syns lila ögonskugga, där växer fjädrar mellan plattorna.
Badrumspeglarna spricker ner i handfaten och spolas ut,
själva glasögonen ser ut att gråta.

Jag visste att du var söt
när du blåste liv i alla saker, buktalade åt alla husdjur.
De gamla akvariefiskarna på den vietnamesiska restaurangen
var min favorit, du härmade dem som sura Kung Fu-mästare.
Ännu dödare ting som stenar och mjukisdjur
fick leva i dina ögon.
Hjärnan, eller allting är uppbyggt av speglar.

Vi står med vänner i en klunga och röker utanför sjukhuset,
röken går över våra huvuden. Alla kisar som försökte de tyda något.
Är mönstret övernaturligt, som snö eller saltkristaller?
Det är inte vidskepelse när jag hånglar halsblossen ur dig
för att skydda det späda mot röken.

Jag viskas med din mage och den svarar,
låter som knarriga dörrar i ett annat rum,
sugande spökröster från nedgrävda kassettband.
Barnets lungor kippar efter swimmingpooler,
det vet ännu inte om snöluft eller lakritsandedräkt.
Det vet inte om att det inte finns än
och därför finns det utan hinder.

Jag byggde den här staden åt dig om natten,
det blev inte bra men svetten kan väl vara värd något.
Nöt in dina små fossingar, nöt en bättre stig mellan vagga och vagga.