Första gången jag gjordes uppmärksam på Slava Mogutin var i samband med en utställning jag fortfarande tänker på som potentiellt farlig: With us against reality, or against us! Den var kuraterad av Ida Ekblad och Anders Nordby under namnet Willy Wonka Inc. Namnet hade kanske ha att göra med att utställningen ägde rum i en nedlagd chokladfabrik i Oslo. Det är för övrigt en label som fortfarande sitter där och fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum. I ett sammanhang som balanserade vid randen av fullständigt kaos, där det inte alltid var självklart var den enes arbete började och den andres slutade, stack Slava Mogutin sig distinkt ut som en vibrerande hot gay poster boy med ett gott öga till mänskligt förfall och fysisk degradering.

Det är inte lätt att glömma fotot av den unge mannen med simmig blick som står på knä och krampaktigt håller en whiskyflaska, med joggingbyxorna nere vid knäna och röven i vädret, redo att låta sig utnyttjas. En bild som vars fundament lika mycket är ett utpräglat sinne för humor, som en berusande lustfylld anti-estetik. Och du ska inte förhålla dig länge till Mogutins arbete innan du fattar poängen; det är just detta som utgör dom två orubbliga hörnstenarna i den här produktionen, som i den senaste boken NYC GO-GO. Och ovanpå fundamentet läggs kanske det viktigaste av allt, det som verkligen sätter dessa bilder i en helt egen sfär; en helt makalöst oförutsägbar utforskning av vad som kan användas och återanvändas som en sexuell fetish.

Det har kontinuerligt pågått en redefiniering av sexuella preferenser sedan internet skrev om det kollektiva undermedvetna hos gemene man. Men här verker det som att bilden faktiskt motiveras av en genuin hormonsprängd lust – och inte den torra teoretiska blodtörst som annars förföljer oss som jobbar i det här fältet. I ögonblickets hetta är det näst intill helt tillfälligt vad som råkar passera som sexuellt fokuseringspunkt – även om det påfallande ofta luktar starkt av skolgympans omklädningsrum här; tubsocker och blanka tighta träningsshorts (som man lätt kan föreställa sig är impregnerade av färsk, frisk svett från ljumskarna, och den mörka outgrundliga, delvis dolda transportsträckan mellan pungens baksida och anus) förekommer inte sällan. Lika ofta rör bilderna sig mot bdsm-världens intrikata koder och verktyg, även om det då är med en påfallande distanserad humor som i första hand fokuserar på de konstruerade situationernas kompletta absurditet, hellre än det maktförhållande som är grunden för dessa aktiviteter.

Vad ligger då i detta för en heterofil grabb som jag? Plenty. För det första det som skiner igenom på alla porträttfotografier av Slava; han flirtar skamlöst med kameran och bär alla tecken på att leva ett promiskuöst och tillfredsställande liv. Jag vill inte sträcka mig så långt som att snacka om at Mogutin är en lycklig man, men i alla fall en harmonisk man – berusad av testosteron i ett sunt kretslopp. Lätt att identificera sig med, alltså. Och metoden att arrangera givna scenarier och låta dom spåra ur framför kameran är också något jag känner igen som ett väl beprövat sätt att manipulera någon in i en intressant sexuell situation, även om man kan tänka sig att graden av manipulation varierar något här. Men det viktigaste i det här arbetet, från mitt perspektiv sett, är att min preferens för kvinnor undermineras och gång på gång ifrågasätts internt. För både Mogutin och hans vänner verkar ha passerat den punkt där könstillhörighet betyder något; dom är bara jävligt kåta, och det understryks gång på gång att det är vad det kokas ner till. Dom är brunstiga på kanten till total implosion, och kartlägger med all sin kraft åtskilliga tänkbara fokuseringspunkter för att driva denna den mest faktiska impulsen fram mot det avgörande ögonblick, när man anar de första kramperna bygga sig upp från lårens insidor. Det är, strängt taget, omöjligt att förbli opåverkad.

Man kan så klart välja att tyst för sig själv resonera sig fram till såna nyckelbegrepp som “lek” och “glädje”, ja, t o m “samförstånd” innan man med en lättnadens suck förkastar allt detta som något som saknar fundament i en själv. Men det är inte så jag gör. Tvärtom; jag attraheras av det här. Och jag söker aktivt efter fundamentet för det. Kanske jag egentligen är homo? Mycket skulle vara enklare, det är helt klart. Och kanske något av attraktionen ligger i just detta? Det är inte väldigt svårt att avundas den homofile mannens brutalt uppriktiga och resultatorienterade sexliv där man sitter shack-matt med en kvinna som efter den första förälskelsen insisterar på att det finns mycket viktigare saker än att knulla, som till exempel ett nytt köksbord, eller – den klassiska – andra gardiner. Kan det möjligen ha en betydelse för varför jag finner det här arbetet så tilltalande? Lika delar utopisk vision och pure recognition?

I kombination med den utmaning som ligger i alla skamliga förslag – för det är i grunden ett sådant som utgör stommen här – utgår det ett märkligt sug från dom här bilderna. Som om Slava Mogutin gång på gång touchar något fundamentalt, något som i sammanhanget är omistligt viktigt – och som lika självklart som att alla fotografier blir bra bara de tas vid interessanta tillfällen något jag ännu inte har något ord för. Något som bara kan ringas in med nyckelbegrepp som “fysiskt” och “intensivt”, men som hela tiden slinker förbi alla definitioner.

Och så är det ju också här den gamla sanningen gör sig gällande; att all bra konst egentligen är slaggprodukter av en större manöver. Leftovers. Snapshots. Rester efter något annat. För så pass mycket vet jag, att om man ska filma när man knullar ska man stort sett ge fan i filmen större delen av tiden som går mellan det att man slår av och på kameran. Också här ser det ut som själva huvudfokus ligger någon annanstans, men också som om det är i stadig rörelse och utveckling. Slava Mogutins arbete är i alla fall, trots att det vid ett första ögonkast kan se ut som en intern angelägenhet, en av de mer specifika progressionerna på insidan av samtidskonstens vita kub – något som till stor del kan antas bero på att den bara undantagsvis befinner sig där. Dom viktiga erfarenheterna görs alltid på utsidan. Eller på insidan av tredje person.