Ett nordiskt utbyte inom queerteori är mer sällsynt än vad man kanske tror och av den anledningen är det intressant att som svensk forskare få ta del av det norska forskningsfältet i form av antologin Når heteroseksualiteten må forklare seg. I synnerhet som man återfinner kända såväl som okända kollegor aktiva i både Norge, Sverige, Storbritannien och USA (utöver redaktörernas bidrag finner man även artiklar av Lynne Segal, Kari Melby, Kristin Spilker, Janne Bromseth, Don Kulick, Toril Moi och Elin Havelin Rekdal). Det verkar som om de täta referenserna till svenska och danska forskare påvisar en relativt nymornad norsk forskning i relation till övriga nordiska länder, men man återfinner även en del mer klassiskt inriktade feministiska och historiska referenser. Däremot är referenser till de utomnordiska forskningsfälten bland de norska skribenterna mer sällsynta – med ett undantag i form av återkommande referenser till Judith Butler. Till detta ska jag dock återvända senare eftersom det rör sig om en tendens som kan utgöra nyckeln till svaret på en fråga som uppstår i läsningen av i stort sett var och en av artiklarna i antologin: vad är heteronormativitet, egentligen? Och varför uttalas aldrig vad som är problemet med detta odefinierade begrepp?

Artiklarna är uppdelade i tre delar (I: Historiske perspektiver på heteronormativitet og reproduksjon, II: Heteronormativiteten utfordres og forhandles, III: Teoretisk kritikk) där den första, historiska delen, tar ett för mig okänt grepp inom queerforskning. I sin strävan att fokusera på heteronormativiteten domineras nämligen kapitlet av artiklar som behandlar äktenskap och manlighet. Och visst är det på normen man bör fokusera, men det finns olika sätt att göra det på och i detta fall blir skillnaden mellan traditionell kvinnoforskning (där fokus ligger på äktenskap, kvinnors förhållande till män, föränderlig kvinnlighet/manlighet) och det som här presenteras som queerteori plötsligt obefintlig. Texterna skulle likaväl kunna vara hämtade ur den, i detta sammanhang, mer stringent genomförda Inte ett ord om kärlek – äktenskap och politik i Norden ca 1850-1930 (2006) av historikerna Kari Melby, Anu Pylkkänen, Bente Rosenbeck, Christina Carlsson Wetterberg – en traditionellt genomförd genusstudie som för övrigt innehåller en bredare referens och diskussion kring Butler än denna antologi men ändå inte skulle drömma om att skriva in sig under etiketten queerteori. Är det verkligen så att resultatet av ett uttalat fokus på normen inte medför mer än en traditionellt genomförd genusforskning? Är heteronormativitet inte mer än ett ad hoc bredvid klass och maskulinitet? Bör man inte i så fall stanna upp och fundera på om detta är vad man vill att queerteori ska bidra med? Om svaret är nej, betyder det att det man vill kalla för queerteori inte har mycket att göra med första delen av denna antologi, trots habila och kompetent genomförda historiska och litteraturvetenskapliga studier.

Intressant nog är det faktiskt även den slutsats man får stöd för i Lynne Segals inledande artikel. Det är en personligt hållen översikt över feministisk sexualitetsforskning som förvisso inte alla kan känna igen sig i, men som bidrar med en intressant insyn i ett forskningsfält. Det underliga är bara att allt det som Segal varnar för och även menar redan har hänt med queerteorin internationellt i form av avradikalisering, ensidig användning av Butlers Gender Trouble, uteslutning av psykoanalytisk teori, m.m., är fenomen man finner prov på i resterande artiklar i antologin (med ett möjligt undantag i Don Kulicks artikel, då han öppet förespråkar en annan forskningsinriktning än den butlerianska). Detta blir i synnerhet märkbart i antologins andra del där vi inbjuds att laborera med hemmasnickrade teorimodeller rörande begär, reproduktion och identitetsmarkörer som sedan testas på ett intervjumaterial där vi kommer fram till att modellerna passar in. Det är här inte min intention att vara nedlåtande gentemot egna teorimodeller – sådana kan mycket väl leda till någonting nytt och intressant. Mitt problem är snarare de frampressade kopplingarna till teori, i huvudsak till Butlers dito, som inte håller vare sig till sin form eller sitt innehåll. Istället känns det som om det teoretiska ställningstagandet snarare handlar om en identitetsmarkör från författarens sida än om ett verkligt intresse för teori i allmänhet och Butlers teori i synnerhet (Agnes Bolsøs artikel är förmodligen på ett plan ett undantag här eftersom hon försöker introducera och applicera en psykoanalytisk begreppsapparat och även påpekar att så sällan har varit fallet i annan forskning där Butler använts. Den begreppsapparat som tillämpas är förvisso ambitiös men dock inte hämtad från Lacan eller Butler och det verkar ske en del sammanblandningar av centrala begrepp som fallos, maskulinitet, den Andre och begär i anslutning till detta. I slutändan får man, på omvägar, en förenkling av Lacans falliska begärsprincip där fallosen paradoxalt nog verkar knytas än mer till maskulinitet än hos både Butler och Lacan.)

Efter att ha kommit så här långt i antologin, börjar jag således ana varför texterna inte kan fånga mitt intresse. Det beror inte enbart på att det känns som om jag redan har läst en del av dem i form av studentuppsatser i genusvetenskap, utan det handlar även om att betoningen i antologin har hamnat på queer – inte på teori. Ett inte särskilt ovanligt fenomen förvisso, men eftersom det de facto är queerteori man säger sig vilja skriva, är det underligt hur man så ofta kan förbigå teoretiska diskussioner, referenser och ambitioner. Och det är här den där genomgående, pliktskyldiga referensen till Judith Butler blir intressant. För det är i huvudsak till “Butler och Foucault” man refererar till när man “talar teori”. Och den Butler-referens som förekommer mest är Gender Trouble. Är det då så, såsom Segal frågar sig, att queerteori är synonymt med Gender Trouble? Varför framgår det då sällan vad i Gender Trouble (eller Butlers övriga verk) som författarna har funnit intressant? Och, för att inte utse författarna i denna antologi till ensamma syndabockar, vad säger en sådan poserande referensanvändning om nordisk queerforskning i allmänhet? För visst känner vi igen det från många andra uttalat queerteoretiska sammanhang?

Istället för att försöka besvara dessa frågor, kan det vara mer konstruktivt (och avskräckande) att försöka peka på några av effekterna av en sådan inkonsekvent teoretisk (icke-)applicering. Ett resultat är nämligen att vi får den kritik vi förtjänar, eller i andra ordalag: Toril Moi har vi fått för våra synders skull. Den kritik mot poststrukturalismen i allmänhet och Butler i synnerhet som hon framför i den nästsista artikeln i antologin är nämligen till stor del uppbyggd på referenser till en queerteori som lider ungefär lika stora brister på poststrukturalistiskt kunnande som Moi själv. Moi, som oförtröttligt vill slå hål på hela poststrukturalismen, vågar symptomatiskt nog inte heller gå till själva källan (Derrida eller Butler) utan istället vänder hon sig till andrahandskällor, i detta fall till Dorthe Marie Søndergaard för att “hun er så analytisk klar at hun gjør det lett for andre å følge argumentasjonen hennes”. Och när Moi vid ett fåtal tillfällen trots allt vänder sig direkt till Butler är det, självfallet, enbart till hennes två första texter (Gender Trouble, 1990 och artikeln “Imitation and Gender Insubordination”, 1991), vilket år 2007 nog får ses som alltför obstinat ignorans av en forskares livsverk för att kunna tas seriöst. Oseriöst blir det även när Moi målar in sig själv i ett paradoxalt hörn då hon tillskriver Derrida en fyrkantig form av teori (allt tolkat genom Søndergaards text som även jag hade tolkat som fyrkantig, men knappast skyllt det på Derrida eller Butler), där “binära oppositioner” alltid sägs ha en hierarkisk relation till varandra och där det ena ledet blir norm och det andra avvikande och därigenom uteslutet. Detta är en definition av strukturalism som varje grundstudent i antropologi känner igen som Lévi-Strauss’ strukturalism och som Derrida var djupt kritisk till. Moi verkar dock vara helt ovetandes om att Søndergaards definition av Derrida snarare är en definition av Lévi-Strauss, eftersom hon i ett senare sammanhang förklarar att just Lévi-Strauss’ strukturalism är “verdt langt mer oppmerksomhet enn den pleier å få, nettopp fordi den egner seg så godt til å vise hvordan kulturspesifikke og ideologiske måter å forstå kjønn på presenteres som naturlige”. Då feminister har ägnat snart ett halvt sekel åt att både diskutera, kritisera och revidera Lévi-Strauss, känns Mois plötsliga upptäckt av en “glömd” nestor rätt malplacerad.