Carlos Díaz

Begärets färg

När vi pratar kropp och sex utgår vi ofta från att det är en fråga om personlig smak och individuell preferens. Vi tänder på något eller så gör vi det inte. Sällan ställer vi oss frågor om bakgrunden till vår specifika smak. Vi rannsakar inte våra begär och agerar som om de vore frikopplade från samhällets normer. Denna tendens återfinns överallt, inte minst inom bögkulturen.

Det är inte en överdrift att påstå att bögpornografin har en viktig funktion i många bögars liv. Eftersom samhället inte reflekterar vår sexualitet med samma självklarhet och regelbundenhet som för heterosexuella har bögporren – utöver sin sexuella roll – också blivit ett slags identitetsspegel för oss.

Trots en begränsad uppsättning maskuliniteter hittar vi inom bögpornografin en stor mångfald av kroppar. Listan över de utseendetyper som återfinns kan göras lång. Men hur står det till med bögarnas begär om vi ser till hudfärg och etnicitet?

Ett besök på sajten Qruiser, en webbplats där HBTQ-personer knyter (sexuella) kontakter, visar på hur hudfärg och etnicitet tar plats i bögarnas medvetande. Bland de virtuella klubbarna återfinns till exempel dessa:


Sexiga Araber o Latinos
Grova Invandrarkukar
Vill ha invandrarkillar med stora kukar
Arab Lovers
Unga passiva åt aktiva araber
Heta Thaikillar
Thailovers
ASIAN LOVER
ASIAN lovers for SCANDINAVIANS
Asiatiska killar
Hot asian guys
Alla som älskar svart kuk
Svarta kukar
Black and White
Black Cocks
 

Det finns gott om internationella studier som belyser skärningspunkterna mellan maskulinitet, ras och sexualitet. Denna postkoloniala forskning försöker bland annat visa på hur rasistiska strukturer reproduceras. I det här fallet sker det i den vita mannens blick.

Författaren och kritikern Kobena Mercer har uppmärksammat det han kallar för racial fetischism. I sin artikel “Mapplethorpes tusen fallosar” analyserar han den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpes uppmärksammade bilder av nakna svarta män i The Black Book.[1] Mercer menar att Mapplethorpes verk bör placeras i en tradition av vita män som tittar på svarta kroppar och betraktar deras sexualitet som annorlunda och olik. Han argumenterar för att fotografierna på ett fetischistiskt sätt reproducerar stereotyper kring svart maskulinitet.

[1] Kobena Mercer, “Los mil

RobertMapplethorpeAjitto1981

 

Robert Mapplethorpe: Ajitto, 1981.

I Mapplethorpes fall är både fotografen och modellen män. Men i denna till synes jämlika homosexuella relation förmedlas en erotik som spelar på en olikhet utifrån ras, istället för kön. Bildernas laddning ligger just i denna konstruktion av olikhet, där den vita kameralinsen tillskriver den svarta kroppen egenskaper så som vildhet, djuriskhet och ohämmad sexualitet. I denna skillnadsskapande blick lever den koloniala historien alltjämt vidare.

Mercers analysers utgår främst från en amerikansk kontext, där icke-vita kroppars historia går längre tillbaka än i Sverige. Det finns nästan ingen forskning som granskar hur hudfärg och etnicitet fungerar i svensk bögkultur. Istället får vi nöja oss med att spekulera i om det kan finnas företeelser som är specifika för vårt samhälle.

I det svenska samtalet om etnisk mångfald refereras ofta till migration. Kanhända tar den vita blicken i Sverige inte bara fasta på icke-vithet, utan också på invandrarskap. Medan svarta amerikaner ändå betraktas som amerikaner hör den icke-vita svensken alltjämt hemma någon annanstans. Utifrån de sexuella stereotyper som finns att tillgå kan han följaktligen tillskrivas en viss sort invandrarmaskulinitet. Hans avlägsna och hitresta sexualitet tolkas som både främmande och exotisk. I enlighet med denna tolkning representerar den ickevita svensken inte bara ickevithet, utan tilldelas också särskilda egenskaper utifrån sin förmodade migrationsbakgrund.

I Sverige är termer som refererar till ras mer sällsynta än i USA. Men det betyder inte att ras inte är en existerande kategori i våra föreställningar om hudfärg och etnicitet. Det blir uppenbart när vi tittar på de olika stereotyper som existerar för till exempel latinamerikanska, afrikanska och asiatiska män.

 

Forskaren Tobias Hübinette är en av få som har skrivit om ämnet i Sverige. I sin essä “Vithetens gula feber” diskuterar han vita mäns begär till öst- och sydöstasiatiska kvinnor.[2] Hans text, som analyserar relationer mellan män och kvinnor, beskriver också hur asiatiska män genomgår en feminiseringsprocess. Han visar, genom statistik över det han kallar för blandrelationer, att ”gula febern” verkar ha ett starkt fäste i norra Europa, i synnerhet i Sverige. Enligt Statistiska centralbyråns uppskattning är cirka femtontusen öst- och sydostasiatiska kvinnor gifta med svenska män. Det motsatta förhållandet existerar knappt, varken i Sverige eller i USA. Att döma av statistiken har också adopterade män från Öst- och Sydostasien uppenbara svårigheter att hitta vita kvinnliga partners i Sverige.

Huruvida begäret till den ickevita kroppen alltid är en fetisch är svårt att avgöra, inte minst på grund av att begreppet fetisch inbegriper ett mycket brett begärspektrum. Det kan innefatta alltifrån en extra fascination för en viss hudfärg, till ett behov av denna som själva förutsättningen för åtrån. Men gemensamt för dessa begärsuttryck är att de uppfattas som sexuella avvikelser.

[2] Tobias Hübinette, “Vithetens gula

När vi pratar om sexuella fetischer syftar vi indirekt på avvikelser från en förmodad norm.[3] Kanske är det därför som en vit bögs begär till andra vita bögar inte uppfattas som en fetisch. Vitt och vitt utgör det normala. Detta begär är så självklart och oifrågasatt att det till och med saknar begrepp.

Att det odlas stereotypa maskuliniteter inom bögkulturen är ingen hemlighet. Det är inte heller någon tillfällighet att dessa stereotyper hänger ihop med sex mellan män. Hos denna, av majoritetssamhället feminiserade, grupp betonas vikten av en manlig identitet med hjälp av specifika maskulinitetsideal.[4]

Leder föreningen av två maskulina uttryck till ett slags hypermaskulinitet? Och om vi applicerar resonemanget på hudfärg, vilka vitheter uppstår då när två vita bögar begär varandras vithet? Kan denna förening leda till en upplevd extravithet? Eller görs vitheten vitare genom att kontrasteras mot andra färger?

En vit bög med ett ickevitt sällskap betraktas som tillhörande en särskilt kategori. Jag minns när en vit svensk bekant för några år sedan berättade att han ville dejta en asiatisk kille. Av rädsla för hur han skulle betraktas avstod han från detta. För i vårt kollektiva medvetande finns också stereotypa föreställningar om ”blandrelationer” mellan vita och ickevita. Ett vitt svenskt bögpar slipper bekymra sig över detta tolkningsraster.

Vita människor är inte ensamma om att begära specifika hudfärger och etniciteter. Även om det låter som en självklarhet är det viktigt att framhålla, eftersom det är ett perspektiv som tyvärr ofta försvinner. Om vi hävdar att alla människor faktiskt är subjekt och har egen agens, måste vi också ta konsekvensen av detta i våra analyser.

Vi väljer ständigt att ta olika strategier till hjälp för att hantera de situationer som möter oss i livet. Min lesbiska vän spelade en gång korkad heterobrud för att få en okänd heterokille att installera hennes bilstereo, så att hon skulle slippa betala en tekniker. Också blattebögar kan strategiskt använda sig av tillgängliga stereotyper. Själv var jag till exempel mycket medveten om vad jag anspelade på när jag i min ungdom gick ut med halvt uppknäppt skjorta och en kedja kring halsen. Jag visste hur andra kunde komma att uppfatta mig. De flesta insåg nog inte att snarare var sina egna föreställningar de betraktade.

Även när syftet inte är att tillskansa sig fördelar kan dessa stereotyper komma till användning. Under parollen “jag njuter när du njuter” iscensätter människor roller som leder till gemensamt välbefinnande. Det är ett slags underförstått spel där båda parter är medvetna om reglerna och njuter av dem, utan att ta hänsyn till huruvida det är politiskt korrekt utanför sängkammaren.

Föreställningar om ras, hudfärg och etnicitet spelar roll även i bögkulturen. Även om det per automatik inte är fel att begära vissa utseendetyper måste vi ta hänsyn till hur vi agerar och kritiskt granska våra begär.

[3] Anna Bäsén och Niklas

Carlos Díaz

Carlos Díaz är aktivist och skribent. Han arbetar på RFSL som projektledare och utbildare med frågor kring sexualitet, kön och etnicitet.

Carlos Díaz deltog på Queerlitteraturdagen 31. mai 2008 i ett panelsamtal om queer och rasism med Monica Amante, Pia Laskar och Lawen Mohtadi.