Christoph Emmanuelle Fielder Christoph Emmanuelle Fielder + Elin Emil Sandström Lundh

TransUS – ett resebrev

If gay is happy, then queer is the new fucking great time!


TransUS är ett fredsprojekt. Det är ett queerfeministiskt projekt med syftet att i bokform sprida information om nordamerikansk queerfeministisk aktivism, med förhoppningen att det ska tjäna som inspiration för en vid krets av läsare i Norden. Vi, Elin Emil Sandström Lundh och Christoph Emmanuelle Fielder, har valt att samla och dokumentera de aktivister som har det gemensamt att de utgår ifrån en starkt samhällskritisk queerfeministisk analys av konstruktionerna genus, kropp, etnicitet, klass, kön, sexualitet, men även ekonomi, kultur och samhället i stort.

Inspirationen till TransUS och sättet vi valt att arbeta på kommer i mångt och mycket från det projekt som Christoph Emmanuelle Fielder genomförde 2004. Ett aktivistiskt freds/konstprojekt under namnet America vs. America där Christoph tillsammans med sin kollega Trygve reste runt i USA och i Kanada för att dokumentera och samla ihop konst till en samlingsutställning om politisk aktivistisk nordamerikansk konst. Över 100 nordamerikanska konstnärer ställdes sedan ut i en gemensam utställning som gick på turné i Norden under 2005-2006 och besökte bland annat Reykjavik, Oslo, Bergen, Dale, Göteborg, Stockholm och Milano.

Fyra år efter America vs. America bestämde vi oss för att göra ett nytt projekt under liknande förutsättningar, nollbudget, valår och med utgångspunkt i gräsrötterna, men denna gång med queerfeministiska förtecken.
 

Vad är queerfeminism för oss?

Vår aktivism går ut på att i en bok samla människor som på alla möjliga sätt ifrågasätter, förstör, spottar på, skrattar åt den förödande normen: den vita, funktionella, akademiskt utbildade heterosexuella mannen. Den norm som alltid förutsätter medelklass och kärnfamilj, tvåsamhet och status, kulturellt och ekonomiskt kapital. Feminismen i queerfeministisk aktivism är grundläggande för vårt arbete, det är den maktanalys som vi stöder allt vårt arbete på, den historia som vi vilar i. Vår erfarenhet av queer i Nordamerika hittills visar att queer utan feminism lätt återskapar det normsamhälle vi vill bekämpa. Där mannen fortsätter stå som norm och där makthierarkier inte bekämpas utan befästs. Utan f-ordet är q-ordet helt enkelt inte lika intressant för oss.

Ok, normbryt och aktivism. Ja, det är det det handlar om. TransUS handlar om att samla människor som på olika sätt bryter mot de ramverk och normer som vi dagligen tilldelas, men som vi inte vill vara/ha/bli/någonsin varit en del av. Vår utgångspunkt är synliggörandet av och kritiken mot normer gällande genus och sexualitet och är den röda tråden genom boken, men vi vill inte låsa oss i blott detta.

Det vi är ute efter är människor som på olika sätt satt igång en process i sig själva som går ut på en självmedvetenhet och en omvärldsanalys av normer och regler knutna till sexualitet, kring kroppen, kring etnicitet, kring klass, kring kapitalism, kring alla de strukturer som gör att vi människor fortsätter att kategorisera in varandra i fack för att sedan placera in dem i en redan existerande hierarki.
 

Aktivism?

Att samtala om queerfeminism och det politiska läget i USA med Susan Faludi (författare till bl.a. Backlash, Stiffed och den senaste: The Terror Dream som behandlar USA och maskulinitet efter 9/11), som vi ska göra när vi anländer till San Francisco leder oss obönhörligen in på den ständigt återkommande diskussionen kring aktivism. Vem kan kalla sig för aktivist, kan vi kalla människor för aktivister som inte kallar sig själva det och kan en som aktivist bli för stor, för känd för att fortsätta kalla sig aktivist?

Vi har pratat med en massa olika människor om aktivism och en skulle kunna säga att vi slagit oss till ro med en lös definition:

En person som agerar utifrån en övertygelse med syftet att fylla ett hål eller en funktion som en anser saknas. Som agerar för andra utan att få lön för det (eller bara ibland). Som väljer att lägga hela eller delar av sin tid till att söka påverka en sak i en viss riktning på grundlag av personlig, inte ekonomisk övertygelse.

Detta epitet, måste vi medge, har en ganska stark röd färg. Inte att den måste höra till ett vänsterblock, men för att det i denna del av världen är väldigt få politiskt aktiva som arbetar för det rådande ekonomiska/politiska systemet som kallar sig aktivister. Vi ser det som en definition på ett arbete för förändring, ett motstånd som oftast sker på gräsrotsnivå för att skapa förändring från den verklighet vi befinner oss i. Sedan har vi och kommer vi att träffa människor som lämnat gräsrotsnivån, men vars arbete fortsätter att inspirera andra till att göra bra saker, och det är ju aktivism även det.

Mottagandet av vår idé och av projektet i sig har varit nästintill odelat positivt från alla håll. Många som svarat oss på vår fråga om deras medverkan har valt att fokusera på antigen ordet “feminism” eller ordet “queer”. Det är anmärkningsvärt att det uppkommer sådana skillnader direkt och hittills så har det nästan i varje fall krävts förklaringar och svar på frågor som “så, ni är ute efter att hitta bara lesbiska aktivister?” Kulturella skillnader, språkliga missförstånd osv. kan naturligtvis vara en del av förklaringen, men en får lätt ändå intrycket av att det är ovanligt i USA att

a) kukpersoner gör feministiska projekt

b) se en självklar och direkt linje och sammankoppling mellan queer och feminism och vidare till anarkism

Detta har dock varit på ett tidigt stadium och under de mer djuplodande intervjuerna visar det sig att de flesta visst gör denna koppling, vi måste bara lära oss varandras språk, hur vi talar om dessa kopplingar och var vi kommer ifrån.

 

QxBxRxflyer1a

 

New York

Jakten på intervjupersoner började precis som vi hade tänkt oss faktiskt. Som ett gigantiskt nystan började vi dra i ena änden, i hopp om någon form av fjärilseffekt där varje person vi träffade kunde leda oss vidare till ytterligare aktiva personer som i sin tur kunde tipsa om andra och så vidare. På ett sätt så är vi ju ute och letar efter personer som vill störta/omvälva/välta och radikalt förändra grunderna och de strukturer på vilka vi byggt detta samhälle. Vi är ute efter att hitta queerfeministiska radikala assimileringsmotståndare, anarkister, bråkmakare och andra radikaler som vill riva ner detta samtidigt som vi bygger något nytt.

Förra våren, promenerades i den hippa stadsdelen Williamsburg, klagandes över att alla var lika vita, lika rockiga unga män med skäggstubb hittade vi en flyer till klubben Queers, beers and rears och så fort vi anlände till New York började vi maila med arrangörerna. De hade lyckats med, att i alla fall sin marknadsföring, föra samman det så kallade rosa och svarta blocket på ett sätt om vi saknat enormt hemma i Sverige. Vår önskan om aktivism över gränserna och hur anarkismen är så förenlig med queerfeminismen höll för en natt på att gå i uppfyllelse på denna månatliga klubb i källaren på Cake Shop i Lower East Side. Stephen, arrangören, skickade sedan ut vår projektbeskrivning till sina aktivistkontakter från de senaste tio åren och så var det hela igång.

 

Bluestockings

 

Bluestockings, en av de få queerfeministiska bokhandlarna i New York hittade vi i tidningssektionen The F-word, ett fanzine som säger sig vara en feministisk guidebok till revolutionen. Inuti en intervju med aktivisten och advokaten Dean Spade, en person som är lite av en kändis när det gäller queerfeministisk aktivism, och efter att vi mailat redaktören, fick vi ytterligare kontakter, bland annat med Dean och så fortsatte det.

 

fword1a

 

Detta är det stora nackdelen och den stora fördelen med den ganska ringa storleken på den queerfeministiska rörelsen. När en börjar få tips på aktiva personer märker en snabbt att det är samma namn som cirkulerar. Det gör det samtidigt också lätt att komma i kontakt med sina idoler, alla de fantastiska människor som gör så mycket bra. Detta faktum gör det en viktigare för oss att vara fantasifulla i våra val av intervjupersoner. Boken ska ju inte på något sätt bli förutsägbar, målet är att få med en rad människor med olika bakgrund som på olika sätt arbetar med queerfeministisk aktivism.

Det är ett spännande tillvägagångssätt att skriva en bok på och känslan av att aldrig veta var vi kommer att hamna nästa gång, intervjuandes vem, är både spännande som nervöst. Vårt researcharbete är själva nystandet, att hitta de olika trådarna och följa dem, men sedan leder oss våra intervjupersoner vidare och det är fantastiskt att se den variation av människor som detta tillvägagångssätt resulterar i. På något sätt känns det nästan som att cirkeln sluts när flera namn länkas samman till ett enda stort kretslopp av aktivister som har queerfeminism som gemensam nämnare.
 

Nu då?

Vi har nu varit i New York i lite drygt en månad nu och visst sjuder det under ytan. Det är dock ingen enad kamp förutom på det sättet att folk känner till varandras arbete. På något sätt får vi inte känslan av att en kan prata om “kampen” eller “rörelsen” utan snarare om individer som genom olika medel kämpar för förändring. I USA där individen är utgångspunken för nästintill allt (men undantaget kärnfamiljen) och där hierarkierna är många och invanda är det kanske inte så konstigt.

Organiseringen ā la 2008 ser annorlunda ut, den är inte nödvändigtvis mindre eller mer splittrad, den är bara uppbyggd på ett annat sätt. Via Internet och aktivt närverkande, hittar vi den kamp vi letat efter. Den är utspridd, men ändå täckande och är fantastiskt att se när en väl hittar den.