H: Om en människas kroppsliga eller andliga frihet förutsätter en annan människas ofrihet är det fel slags frihet. Frihet betyder ju också ansvar, omsorg om varandra, och om tillvaron i stort. Det betyder att min och andras sexualitet kan levas ut i samma utsträckning som mitt och andras ansvar om varandra ger oss tillåtelse till.

J: Nu undrar jag bara, Hanna, hur mycket handlar det här om text?

H: Vad tycker du det handlar om då Jenny?

J: Levnadsråd. Små jävla gnomer av gelé.

H: Tycker du att jag är moraliserande?

J: Lite. Det handlar om att vara en god människa. Är det queer?

H: Nej, det skulle jag inte säga att det är. Men jag vill inte tala om queer utan att samtidigt göra en förankring i feministisk teori. Det handlar om att ansvariggöra sig som avsändare i texten i världen. Jag trodde förut att du skulle säga att texten inte handlar om text, men om kroppar och sex?!

J: Jag har svårt att skilja mellan textualitet och sexualitet och mellan ord och kroppar.

H: Menar du att alltsammans handlar om cuntent?

J: Ja. Eller om form.

H: Kurviga former?

J: Former som läcker som såll.

H: Queer som Juliana Spahrs kärleksdikt om Irakkriget och livet med sina älskare bland de små papegojorna på Hawaii. Ordet beloved alltid i plural.

J: Queer som Harryette Mullen’s omskrivning av Shakespeares Sonnet to a Dark Lady som handlar om Ophrah Winfrey, hate speech och black beauty –tävlingar

H: Vad heter det … Jag tycker att litteraturvärlden är ganska straight. Jag känner mig ofta jättelesbisk. Ibland känner jag mig också lite queer.

J: Jag känner mig ofta lite queer. Ibland känner jag mig också rätt straight och rätt blond.

H: Jag tänker att alla tror att jag inte rakar benen. Är det queert?

J: Nej, det är lathet. Jag vet att du rakar benen och att jag borde göra det oftare.

H: Det är så skönt att raka benen, man känner sig så fräsch efteråt. Du borde verkligen prova oftare.

J: Det som är blod blöder.

H: Förr i tiden satte de blodiglar på allt.

Jag brukar tänka att jag är Jakob, Esaus hårlösa bror i Bibeln.

J: Jag brukar tänka att Bibeln är en patriarkal katalog. Jag brukar tänka på Sonja Åkesson, att hon har skrivit en dikt Till Eva, som handlar om hur det skulle vara om hon var lesbisk. Att hon är lesbisk i den dikten.

H: Känns det bra för dig?

J: Det känns som om Sonja hade allt. Svindelensamheten och vit mans slav och psyksjuk och pilotfru och lycklig.

H: Men hon hade ingen tjej på riktigt?

J: Det tror jag inte.

H: Men du menar att det inte spelar någon roll, eftersom dikten ur en diskursiv aspekt är verklighetsproducerande?

J: Det spelar någon roll, men det är ändå sant. Kanske just det att kunna förflytta sig, i dikten, är det fina.

H: Då provar jag att säga: Kurt kurt gullekurt… Men det stannar liksom där.

J: Klara Johansson sade: "Till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om blir förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker."

H: Blonda morgon, lägg ditt lena hår
mot min kind och andas orörd i din tystnad

H: Du känner dig alltså blond?

J: Ja, med mina mörka rötter.

H: Är du en dark horse som blond?

J: Jag är en dark stupid blonde little pony. Är du en liten hund som känner igen mig?

H: Ja, det tror jag.

J: Är din text en liten hund som känner igen dig?

H: Nej. Mina texter pissar överallt.

H: Vad vill du med din poesi?

J: Jag vill slå mig själv med häpnad.

H: Vill du också slå dig själv hårt på fingrarna?

J: Jag vill skriva knogarna blodiga. Fast jag vill också inte ha någon kropp. Vad vill du, Hanna?

H: Jag vill nog bara ägna mig åt en massa saker som jag inte förstår. Men jag vill alltid ha en kropp.

J: Den lesbiska kroppen?

H: En blandning mellan den lesbiska kroppen, den protetiska kroppen, kroppen som är i blivande, den nomadiska kroppen och en helt vanlig kropp med åderbråck.

J: Jag kan tänka mig en kropp utan organ.

H: Jag brukar tänka att mina organ är metonymiska. Vill du inte ens ha ett litet hjärta?

J: Bara som metafor. Bara om det rimmar på smärta.

H: Jag har ett fantasmatiskt organuniversum.

J: Inuti eller utanför din kropp?

H: ”Om man inte bjuds in förblir man gräns
(och ögon)”.

J: Var går gränsen?

H: Gränsen går alltid ditåt.

J: There is no there there.

H: Men gränsen är launched in context.

J: Det håller jag verkligen med om.

H: Ja, och om jag får för många hjärtan i mina texter kan jag ge ett till dina texter. Du kan även få lite slem.

J: Jag vill ha drömmar av rosor och eld.

H: Jag tänker att Rose bara är ett namn.

J: Rosa är utan tvekan ett namn en färg ett okänt antal städer och berg. En hög frekvens. Himlen inifrån exempelvis dina ögon.

H: Jag sade bågspelare på randen av en offerkalk och kände en maktlös förtvivlan. Har du barnet i namnet du Barbara?

J: Min mamma heter Barbro.

H: Min mamma är litteratur.

J: Min mamma är en erfarenhet.

H: Inifrån min mammas ögon kan jag se mig själv. Det är sådär.